Etik i Syd:

Vem ska betala frilansens resa?

När blir pressmaterial en gåva? Kan någon annan än uppdragsgivaren kunna betala resejournalistens flygbiljett?
   Det var frågor som kom upp när Frilans Syd höll frukostmöte nyligen, men etik som tema.
(080306)

Här berättar Erik Skogh om mötet:

Årets andra frukostmöte på Café Banjo i Malmö hade etik som rubrik. Temat drog enbart åtta personer vilket är bottenrekord.
   Några områden som diskuterades var: Gåvor. Att tacka nej till rena erbjudanden ansågs självklart.
   Men det finns en gråzon. När blir pressmaterial till exempel en gåva? Kan en exklusiv konstkatalog ses som en muta? Ska man gå igenom "presskassar" minutiöst så att inga varuprover slinker med bland informationsbroschyrerna?
   Det gäller att inse att man är utsatt för påverkan och när det behövs markera sin distans.

Magkänsla

Samtidigt återkom begreppet "magkänsla" gång på gång. Att låta situationen och uppdraget avgöra om ens journalistiska integritet är hotad eller inte.
   En livlig spekulation om hur resejournalister egentligen finansierar sin verksamhet bröt ut.
   Summan av kardemumman blev att det sällan kan vara rätt att få resan betald av någon annan än uppdragsgivaren. Även om det gäller svårtillgängliga destinationer.
   En variant kan vara att göra själva "inbäddningen" till grejen och redogöra för under vilka villkor man jobbar och vem som betalar för en.

Mat

Om någon vill bjuda på både lunch och tips om artikeluppslag bör man tacka ja till det senare men betala maten själv.
   I andra fall kan det vara kruxigare. Till exempel på en heldagskonferens där lunchen ingår och utgör ett tillfälle till intervjuer.
   Den som vill vara på den säkra sidan kan förstås alltid se till att betala för sig. I förskott eller efterskott. Men återigen kan magkänslan få ett ord med i leken.
   Att dricka kaffe med sina intervjupersoner ansågs tillhöra vanligt hyfs.
   Det blev också diskussion om fulavtal och vilka små möjligheter den enskilde frilansen har att mota sådant.