|
Förbundet mötte medlemmar
i debatt:
Behöver frilansar facket?
Behöver frilansar facket?
Det var frågan när Frilans Riks, Mälardalens Frilansklubb
och Journalistförbundet höll debatt i Stockholm i veckan.
Årets viktigaste, hade man kallat den och många
kom också för att debattera och kritisera det hatälskade Journalistförbundet.
Av många inlägg att döma skulle man lika gärna kunna
satt rubriken "Vill förbundet ha frilansarna?" Många vittnade om
hur de fått kalla handen när de velat bli medlemmar och rent av
blivit snorkigt bemötta.
(071130)
Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén
tycker inte att kansliets folk är impertinenta, som hon uttryckte
det, men höll med om att förbundet i många år ägnat sig åt att stänga
ute folk.
Journalistförbundet har värnat om kvalitén som yrkesförbund
och blivande medlemmar har fått bevisa både inkomstnivå och att
de till övervägande del ägnat sig åt renodlat journalistiska arbetsuppgifter.
Men nu ska det bli ändring. Eventuellt.
En utredning om kriterierna för inträde pågår och frågan
kommer upp på kongressen på försommaren. Kanske blir det då ett
vidgat medlemskap, som mer är anpassat till den förändrade mediemarknaden.
Oorganiserade
I debattpanelen satt förutom Agneta Lindblom Hulthén
också organiserade och oorganiserade frilansar. Katarina Bjärvall,
medlem sedan många år, Petter Ljunggren, från programmet Medierna
i P1 och oorganiserad samt Cattis Grant, ordförande i Föreningen
Media. Moderator för tillställningen var frilansen Lars Grip.
I en inledande runda fick panelen motivera sina ställningstaganden
att finnas inom eller utanför facket. Katarina Bjärvall inledde
och förklarade att medlemskapet skänkt henne en känsla av tillhörighet
och varit en viktig del i hennes identitetsbygge som journalist.
Förutom faktiska fördelar som tidningen Journalisten,
presskortet, juridisk hjälp, Servicebolagets tjänster och på klubbnivå
föreläsningar och kurser, så uppskattade hon förbundets politiska
hållning. Kampen för justa löner och arvoden, för öppenhet och yrkesetik.
Inte antifacklig
Petter Ljunggren förklarade sig inte som antifacklig,
men tyckte man ska vara försiktig med organisationstillhörighet
som journalist. Han har dock varit med i SAC, syndikalisterna, men
ansåg inte de kunde journalistfrågor. Petter Ljunggren menade, att
facket kan vara i motsatsställning till icke anställda. Det finns
en slags skråanda, man vill hålla andra utanför.
Cattis Grant från Föreningen Media har tidigare
varit med i Journalistförbundet, men ansåg att förbundet inte tog
väl hand om frilansare. Vi var välkomna, men ändå inte.
Det behövs en facklig organisation, som Journalistförbundet,
men man måste diskutera framtidsfrågorna mera. Hur många kommer
i verkligheten att vara fast anställda om 15-20 år, frågade hon
sig. De flesta av Medias journalister har jobbat i många år och
föreningen är lojal mot frilansrekommendationen och de yrkesetiska
reglerna.
Arbetsgivarna starka
Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Journalistförbundet
och fd frilans, frågade sig vad som skulle hända om inte facket
funnes. Arbetsgivarna och medieägarna har aldrig varit så starka
som idag och facket är på tillbakagång.
Vad händer i ett demokratiskt samhälle, där maktbalansen
är rubbad? Hur ska man som enskild individ klara sig på denna tuffa
marknad, där räknenissar och VD:ar styr och ingen bryr sig om innehållet,
undrade hon.
Ute i Europa håller journalistkåren på att proletariseras
med sämre löner och sämre villkor. I en sådan värld är det viktigt
att vi håller ihop!
När förbundet sluter kollektivavtal för de fast
anställda, så berör det även frilansarna, påpekade Agneta Lindblom
Hulthén. Avtalen är det enda som håller uppe marknadsvärdet på det
journalistiska arbetet. De anställdas löner och frilansarnas arvoden
hänger ihop som kommunicerande kärl.
Känner inte frilansarna
Men förbundet känner inte till hur frilansarna har
det, protesterades det från publiken. Hur ska man hålla uppe de
ekonomiska villkoren? Vem dumpar priser - de som står utanför facket
eller medlemmarna själva?
Frilansrekommendationen är en verklighetsfrämmande
konstruktion, menade Anders Mathlein. Hur många får ut dessa summor
egentligen?
Han fick medhåll av Eva Katarina Holbye, som
kallade den en tandlös tiger. Uppdragsgivarna betalar ändå för alltför
lite tid, fastslog hon.
Gunilla Schönning tyckte däremot att rekommendationen
fungerar som ett tak, det är svårt att få upp arvodena, när uppdragsgivarna
slår den i huvudet på frilansarna!
Rikard Jakbo, ordförande i Mälardalsklubben,
menade att man ska använda rekommendationen som en riktlinje för
nedlagd tid, inte för all tid man sitter på sitt kontor. Det vore
dumt att frångå rekommendationen.
Försök till norm
Agneta Lindblom Hulthén underströk, att rekommendationen
är ett försök till normbildning och att de flesta tycker den är
bra.
Arne König, förbundets vice ordförande, menade
att rekommendationen ändå är ett ganska bra mått på vad man kan
ta betalt. Men den kommer att ses över, aviserade han.
Journalistförbundet gör inte tillräckligt för
frilansarna, är en ofta uttalade kritik. Facket måste bli vassare,
ansåg Maria Bång. Agneta Lindblom Hulthén protesterade och sa att
inom de ramar som finns, så gör förbundet mycket för sina medlemmar.
Till exempel går 60 - 65 procent av upphovsrättsexperten
Olle Wilöfs tid till att hjälpa frilansare. Den tjänsten från en
jurist på stan skulle kosta stora summor.
Ett vassare och vänligare förbund, mera kärleksfullt
mot frilansare, så kan man sammanfatta kraven och kritiken i debatten.
Men där förekom också beröm för höga ambitioner
och mycket kunnande.
Med en starkt förändrad mediemarknad kommer också
Journalistförbundet att förändras, få se vad som händer på kongressen
i sommar.
Ann Wiking
|
