Anna-Karin Florén är frilansjournalist och jobbar numera nästan bara som upphandlad.

Drömmer du om ett fast avtal men lever ur hand i mun? Lägg lite tid på att delta i olika upphandlingar. Visst, det kanske är lite krångligt men kan bli en gräddfil till ett flöde av uppdrag.

Trött på alltid sälja in jobb, inte ha jämnt flyt på jobbet men många trevliga kollegor? Gör som allt fler frilansar i mediebranschen, börja delta i upphandlingar.

– Många blir kanske avskräckta för att det verkar jobbigt och visst måste du lägga ned lite tid. Men egentligen är det inte så krångligt, säger Florence Openheim, frilansjournalist från Göteborg, som både hållit en kurs i upphandling i Servicebolagets regi och varit med i ett flertal själv.

Hennes erfarenhet är dock att det är svårt att vara alldeles ensam. Det är vanligt att uppdragsgivare lägger ut hela produktioner – till exempel en myndighets interntidning – på frilansar och då är det i princip omöjligt för en person att axla hela ansvaret.

Själv löste Florence det genom att bilda en ekonomisk förening ihop med en kollega och via den vara med och lägga bud. Idag har de ett fast uppdrag att göra en personaltidning åt ett företag.

Anna-Karin Florén är frilansjournalist i Stockholm och jobbar numera nästan bara som upphandlad.

– Jag kom in smygvägen kan man säga. Det började med att en av de uppdragsgivare som jag hade behövde så mycket hjälp att de var tvungna att göra en upphandling. Det blev självklart för mig att vara med.

För Anna-Karin blev det lite som en ny karriär. Från ad hoc-uppdrag med dålig ersättning till bra lön under ordnade former.

– Ändå liknar arbetssysslorna på pricken det jag gjorde innan. Jag får lära mig spännande grejer, åker ut och träffar folk och styr i mångt och mycket över min egen arbetstid.

Men det är så klart att det finns skillnader också. Anna-Karin påpekar att det är någon annans material som hon arbetar med och många av dem hon intervjuar är dessutom ovana vid journalistiskt språk. Det kräver mer fingertoppskänsla från hennes sida än om hon skulle jobba med en helt fri publikation.

Allt från företag och myndigheter till föreningar och organisationer gör upphandlingar av tjänster och det finns flera olika typer av upphandlingar.

– När det gäller myndigheter, kommuner och landsting måste de göra en upphandling när tjänsten överstiger en viss summa. För privata företag gäller andra regler, säger Florence.

Hon uppskattar att upphandling av en hel produktion är det vanligaste. Med det menas att den som tar in budet vill ha en färdig produkt och att frilansen får lämna ett fast pris på vad de vill ha för att göra jobbet.

– Oftast är det mycket pressade kostnadsnivåer, varnar Florence. Det gäller att vara realistisk och räkna ordentligt på saken.

En gång vann hon och kollegan en upphandling om ett ramavtal där timpriset var mycket lågt. I förlängningen blev det ändå bra eftersom uppdragsgivaren var frikostig med timmarna. Det finns alltså många parametrar att ta ställning till.

En annan form av upphandling är att väljas ut till att skriva ramavtal med till exempel en myndighet. Det innebär att myndigheten eller kommunen har rätt att använda till exempel ett visst antal skribenter men att de inte behöver göra det. Men är du en av de som väljs ut, och sedan satsar på att sälja in dig själv samt levererar bra jobb, kan uppdragen trilla in i en jämn ström.

– Det går dock tyvärr inte att räkna med. Jag känner till dem som inte fått ett enda jobb trots att de fått ett avtal med en kommun eller myndighet.

Anna-Karin har just ett ramavtal men sköter hela produktioner ändå.

– Det kan jag göra genom att inte kalla mig skribent utan kommunikatör. Det innebär att min kund i sin tur inte måste upphandla alla småtjänster inom det större uppdraget utan att jag kan sköta det åt dem. Det kan till exempel handla om att fixa tryck och layout eller en webbtjänst.

Hon menar att de flesta vill undvika för många upphandlingar eftersom det är en tidskrävande och därmed kostsam process.

– Jag tror också att det är viktigt att vara specialiserad. Mina områden är social utveckling och entreprenörskap.

Hur ett anbud bedöms beror på kriterierna som är uppsatta. Några värderar kvaliteten högre än priset, andra vice versa. Ibland krävs en ansvarsförsäkring eller att den som är med uppfyller något annat krav.

– Det är otroligt viktigt att läsa igenom anbudsunderlaget till punkt och pricka, säger Florence. Om något av det som efterfrågas saknas i det du skickar blir ni diskvalificerade oavsett hur bra allt i övrigt är. Att lägga handlingar och skriva anbudet direkt i den ordning som de olika kraven räknas upp är en bra metod. Ta reda på oklarheter genom att ringa och fråga.

Men hur får man reda på när en upphandling är på gång?

– Det underlättar om du har ett specialområde, säger även Florence. Då kan du hålla koll på aktuella hemsidor inom ditt gebit. Kommuner, landsting och myndigheter har aktuella upphandlingar på sina hemsidor. Ofta ligger de under fliken ”Om företaget”. Dessutom finns det prenumerationstjänster att köpa fast de brukar vara dyra.

För fattiga frilansar som vill få snurr på finanserna finns det dock ett trick: Provprenumerationer är gratis och det finns oftast någon i nätverket som kan ta en sådan och skicka vidare informationen.

Anna-Karin är nöjd med att hennes frilanstillvaro har utvecklat sig på det här viset. Hon har just startat ett aktiebolag för att vara säker på att hålla isär sina uppdrag och inte hamna i en jävsituation. Hon är noga med att tala om för tidningskunderna vilka kommunikationsuppdrag hon har.

– I mitt AB gör jag alla kommunikationsjobb. Men jag har kvar min enskilda firma också. Där skriver jag fristående artiklar till tidningar. När sådana jobb faller in ser jag det som grädde på moset. Ändå är det väldigt skönt att slippa vara beroende att den inkomsten.

Isabella Iverus

Peter Smirnakos

Peter Smirnakos, 35, bor på Södermalm, är gift och har två barn, en dotter på 1,5 och en son på 4,5. I höstas föddes också hans tidningsbebis Icon Magazine, i regi av Bonnier tidskrifter, som han nu tillsammans med Joel Persson är chefredaktör för.

Icon är ett reportagemagasin i livsstilsgenren som riktar sig till välutbildade storstadsbor mellan 30 och 50 år, i huvudsak män. Inför tidningens lansering sa Peter Smirnakos att hans förhoppning var att människor skulle känna att Icon är just den tidning som fattats på den svenska marknaden.

Tidningen har nu kommit ut med tre nummer. Hur tycker du att den har mottagits? Den har fått ett varmt mottagande, med väldigt mycket positiv feedback av just det slaget. Vi har kommit ut som vi ville.

Enligt Resumé har ni rekordlåga försäljningssiffror (6300 för första numret, 5000 för andra). Finns det verkligen utrymme för en sådan här tidning i Sverige? De där siffrorna visar inte totalupplagan, till det kommer en stor prenumerantstock. Vi säljer enligt planen och arbetar oss nu uppåt. Jag tror absolut att det finns utrymme för Icon, men det är en tidning som måste få ta lite tid. Artiklarna i Icon utmanar och kräver lite mer av sina läsare än artiklar i vanliga livsstilstidningar och skvallerpressen. Men har man väl läst ett 45 000 tecken långt porträtt om till exempel en amerikansk filmproducent som dominerat Hollywood i mer än 40 år, så tror jag man vill ha mer av samma sorts nya, oväntade historier.

Vad har varit roligast med att starta en tidning? Att vara fri i tanken och gå på de impulser man har, och att få berätta historier som man inte läst tidigare. Vi har startat den här tidningen för att vi har känt en frustration över att det berättas samma historia om samma kändisar om och om igen. Vi har försökt hitta en egen, unik röst där den röda tråden i tidningen är parollen ”Vår tids inspiratörer”. Icon handlar om människor, fenomen, företag och idéer som formar vår värld i dag.

I vilken utsträckning har ni inspirerats av Filter? Filter kom ut när vi var i planeringsfasen av Icon. De bröt ny mark och har gjort ett fantastiskt jobb i att de själva sätter agendan för tidningens innehåll och utgår från vilka historier de själva vill berätta. I den meningen har vi inspirerats av Filter, men sen skiljer vi oss åt från dem också. Till exempel så skriver vi inte bara om Sverige och svenskar, vi satsar mycket på bildjournalistik och vi skriver även om ämnen som resor, mode, arkitektur och design.

Hur mycket jobbar ni med frilansar? Oerhört mycket. 90 procent av materialet skrivs av frilansar, men av idéerna kommer kanske fem procent från frilansar.

Hur ska man som frilans göra om man vill jobba med er? Mitt tips till frilansar är att göra livet så lätt som möjligt för redaktören. Redaktören vill ha kontroll, men inte göra jobbet själv. Därför ska man komma med en väl formulerad idé som ligger i linje med tidningens profil och gärna visa på vilket sätt man kan realisera den.

Hur betalar ni era frilansar? Följer ni frilansrekommendationen? Det beror på förutsättningarna för varje jobb. Vi vill betala så mycket det går, och vi har en rimlig budget som tillåter oss att göra långa reportage från olika delar av världen. Men om alla tidningar skulle följa SJF:s rekommendation så skulle det inte finnas så många tidningar kvar.

Vad gör du när du är ledig från jobbet? Jag är med min familj, umgås med vänner, tittar på film, läser magasin och upptäcker nya saker. Jag försöker även resa så mycket jag kan.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Hans avsikt är att studera villkoren för den rysktalande befolkningen i Baltikum. Börge Nilsson kommer att vistas såväl i Estland och Lettland som i den ryska enklaven Kaliningrad. Grattis säger vi på FrilansJournalisten!

Beslutet fick stort genomslag i media och Svenska journalistförbundet riktar nu skarp kritik mot Sveriges radio och menar att beslutet att inte sända intervjun med Linn Ohlsson skadar trovärdigheten för journalistiken.

Den svenska varianten är fortfarande en modell och förslaget har nu skickats per mejl till klubbarna för att man ska få in åsikter på arbetet så här långt. Senast den 20 februari vill arbetsgruppen, som bland annat består av Henrik Sannesson, Åsa Ohlsson och Pär Trehörning, ha medlemmarnas tankar. Skicka ditt mejl till Pär Trehörning på pt@sjf.se.

Karin Törnqvist som slog larm om en jättesvindel i Göteborgs kommun, samt Linda Moestam och Sandra Söderberg som larmade om oegentligheter på ett äldreboende i Luleå.

När: Torsdagen den 2 februari, 19.00-21.00.

Var: Luleå Universitet, LKAB-salen.

När: 8–9 mars 2012.

Var: Svenska Mässan, Göteborg.