Erik Skogh. Foto: Låtta Skogh

Erik Skogh är 41 år och bor med sin fru Låtta och döttrarna Saskia, 9 och Elsa, 7, i radhus i Malmö. Efter 13 år som frilansjournalist vill han nu specialisera sig än mer som vetenskapsjournalist inom framför allt om vård- och hälsofrågor. Det har blivit möjligt genom att han har fått FAS journaliststipendium för att fördjupa sig i den äldreforskning som bedrivs vid CASE, ett tvärvetenskapligt centrum, vid Lunds universitet.

Varför sökte du stipendiet? Jag sökte det redan i somras eftersom jag kände att det är ett spännande område. Det är en tickande bomb med äldrestrukturerna i hela västvärlden, där vi blir äldre och äldre, och inte kommer kunna ge kvalificerad omsorg till alla. I och med skandalen kring vårdbolaget Carema har det blivit väldigt aktuellt. Stipendiet är ett arbetsstipendium på 30 000 och jag får ganska förutsättningslöst sätta mig in i forskningen vid CASE.

Vad hoppas du arbetet ska leda till? Jag hoppas att det ska dyka upp nya spännande forskningsresultat som kan ge konkreta artikelidéer till framför allt några av de tidningar jag skriver för: Fysioterapi som är sjukgymnasternas tidning och Omvårdnadsmagasinet som är sjuksköterskornas populärvetenskapliga tidning. Stipendiet ger mig möjlighet till en månads research, sådant som jag gör ändå. Men nu kan jag gå djupare in i det och hitta fler nya vinklar.

Vilka fler tidningar skriver du för? Jag jobbar rätt brett och får också en del uppdrag av Kyrkans tidning och Restauratören, som är hotell- och restaurangbranschens tidning. En av tjusningarna med att vara frilansjournalist är att man kan hoppa mellan olika miljöer och skriva om väldigt många olika ämnen. Jag gick ut den ettåriga journalistutbildningen på Lunds universitet 1998 och har haft 44 uppdragsgivare sedan dess.

Men nu vill du nischa dig? Ja, jag vill utveckla mig som vetenskapsjournalist inom vård och hälsa. Det är roligt att bli expert inom ett fält. Det här stipendiet blir ett led i den utvecklingen.

Vad är det bästa och sämsta med att frilansa? Det bästa är friheten. Dels över tiden och dels över uppdragen. Mitt motto är: Som frilans kan jag aldrig bestämma när jag ska jobba, men jag kan alltid bestämma när jag ska vara ledig! Att kunna fördjupa mig och bearbeta artiklarna så att jag är nöjd med resultatet är en annan fördel. Nackdelen är att det är svårt att få det att gå ihop. Man når aldrig en riktigt stabil nivå, så det är ständigt en jakt för att hitta nya uppdragsgivare, som är intresserade av att köpa in material. Ska man se det krasst så tjänar jag inte så mycket på ett år. Det blir inte så många pensionspoäng… så det orange kuvertet är lite ångestframkallande.

Kan du ta betalt enligt frilansrekommendationen? Jag tycker att den sätter någon slags ribba så att man inte sjunker hur lågt som helst. Sen justeras den upp varje år och det gör att jag också höjer mina arvoden varje år. Jag har hittills aldrig stött på problem med det. När jag kontaktar nya uppdragsgivare brukar jag alltid fråga om de följer frilansrekommendationen.

Vilken frilansfacklig fråga tycker du är viktigast inför 2012? Kampen mot fulavtalen. Det verkar vara mycket sådant på gång med skrivningar där man ska godkänna vidarepubliceringar i dotterbolag så att man tappar kontroll över sitt material. Med den typen av avtal kan man ju inte säga till intervjupersonerna var artikeln ska publiceras. Det är också en ersättningsfråga.

Ulrika Lokrantz Nilsson

Johannes Nordemar

Johannes Nordemar, 34, bor i Sollentuna tillsammans med fru och två barn, två söner på två och ett halvt respektive ett år. Han läste journalist-utbildningen på Kaggeholms folkhögskola på Ekerö och blev klar 2003. Sedan 2005 har han frilansat på heltid. Under hösten har Johannes kombinerat frilansande på deltid med att vara hemma med minstingen Josef. Tre dagar i veckan har han suttit som konsult på redaktionen hos en av sina uppdragsgivare, Praktiskt båtägande, och utöver det har han haft en del andra uppdrag.

Hur tycker du att det går att vara föräldraledig deltid och frilansa deltid? Det fungerar väldigt bra. Jag tycker om att jobba lite oregelbundna tider, som att jobba en kväll och sen vara ledig på dagen, eller jobba på helgen och sen ta ledigt en tisdag när det är fint väder. Sen har det blivit lite för mycket jobb just den här hösten. Jag har haft en del kvällsjobb utöver det jag varit på redaktionen och ibland har jag känt mig tvungen att lägga en intervju en dag när jag egentligen är hemma med Josef. Men det går ju om man planerar och ser till att skaffa barnvakt i tid.

Vilka uppdragsgivare arbetar du för, förutom Praktiskt båtägande? Jag arbetar för Svenska kyrkan, lokalt och nationellt. Jag skriver för några församlingstidningar, som Kyrkporten i Sollentuna, och sen gör jag både artiklar och fotouppdrag för kyrkokansliet i Uppsala.

Hur kom du in på kyrkspåret? Jag är själv ganska engagerad i kyrkan, så det kändes naturligt när jag började frilansa. Det är intressant att skriva om frågor som handlar om livsåskådning och berör lite djupare, där får jag tillsammans med dem jag intervjuar fundera på vad livet egentligen handlar om. Jag har aldrig riktigt fastnat för nyhetsjournalistik utan tycker det år roligare att skriva om människor. Man lär sig så oerhört mycket av alla man träffar.

Varför blev du frilansjournalist? Det var ganska svårt att få jobb efter utbildningen, jag hoppade runt på olika vikariat. Jag har aldrig gillat att bli utnyttjad och jag tycker att man blev det som vikarie. Som frilans har man inga rättigheter, men heller inga skyldigheter, det är bara att avbryta ett samarbete om det inte fungerar. Jag tycker att det är ett mer jämlikt sätt att arbeta.

Är du med i facket? Nej, jag var med i Journalistförbundet förut, men jag tyckte inte att det gav några fördelar för mig. När avgiften för a-kassan höjdes väldigt mycket för några år sen så började jag fundera och tog reda på mer om hur den fungerar för frilansjournalister. Det är väldigt krångligt att få a-kassa som frilans, och jag kan få ett likvärdigt skydd med andra försäkringar, så jag gick ur a-kassan också. Jag har aldrig känt mig orolig för min försörjning, och har alltid lyckats ordna mina avtal på egen hand.

Har du märkt av de dåliga tiderna med fulavtal och ibland sänkta arvoden? Nej, jag har inte fått några sådana avtal. Om en tidning föreslår ett arvode jag inte tycker är skäligt, då tar jag inte uppdrag av dem. Jag tycker inte att det är kul att jobba för uppdragsgivare som inte förstår värdet av vad jag gör. Men visst har jag tagit en del dåligt betalda uppdrag genom åren.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Marie Björk

Marie Björk är 28 år och bor i Gävle tillsammans med sin pojkvän och kompanjon fotografen Gabriel Liljevall. Dit flyttade hon 2007 efter utbildningen i mediaproduktion och journalistik på Högskolan i Kalmar när hon fick ett sommarvikariat som nöjesredaktör på Gefle Dagblad. När vikariatet var slut började Marie frilansa för tidningen. Snart fick hon kontakt med SR Gävleborg P4 där hon idag gör ett eget program ”Fredag” och hon började även skriva i andra tidningar. I dag jobbar hon för flera uppdragsgivare, både företag, myndigheter och olika tidningar, tidskrifter och för radio. Som moderator, konferencier, utbildare, föreläsare, journalist – och författare.

Du har precis gett ut boken ”Stolt – 20 möten med kulturpersonligheter från Gävleborg”, med 20 långa personporträtt. Varför ville du göra den boken? Den är som en slags summering av vad jag har varit med om sen jag flyttade hit till Gävle. Jag insåg att jag hade träffat så många intressanta personligheter, och det kändes roligt att få göra riktigt välarbetade reportage och samla dem i bokform.

Du har finansierat boken genom sponsorpengar från kommuner i Gävleborg, vilket kritiserats i en recension av boken. Hur ser du på det? Många av de jag intervjuat har talat om att de måste vara entreprenörer för att klara av att leva på sina yrken. Det tycker jag är intressant och jag har verkligen känt igen mig i mina intervjupersoner. Men det har också väckt negativ uppmärksamhet, det anses fult att vara entreprenör och samtidigt hålla på med kultur. Boken har också fått mycket positiva omdömen, och jag tycker att det har blivit en väldigt fin bok.

Hur ser du på din trovärdighet som journalist, om du till exempel skulle behöva granska någon av de kommuner som sponsrat ditt projekt? Då tänker jag att jag är så pass säker på vad jag vill att det inte är något problem. Jag har valt mitt område och kommer inte bli allmänreporter på någon tidning. Hade jag varit allmänreporter, så skulle det så klart vara annorlunda. En viktig sak är också att ingen som har gått in med pengar har försökt påverka innehållet i boken, utan jag hade en idé som jag har fått med mig folk på och därför kunnat genomföra.

Skulle du rekommendera andra att finansiera ett bokprojekt genom att bli sponsrade? Ja, det skulle jag. Men med förutsättningen att man själv bestämmer över innehållet. Det är så dåligt betalt att ge ut böcker, så jag tror nästan att man måste hitta andra sätt än att bara jobba med bokförlag på traditionellt sätt.

Finns det någon facklig fråga du tycker är särskilt viktig? Frilansfrågorna verkar ligga långt ner hos facket. Jag har vänt mig till dem för att få hjälp med avtal på SR, men de har inte kunnat göra något.

Hur kom det sig att du blev nöjesjournalist? Att gå på konserter, festivaler och bio är det bästa jag vet. Under journalistutbildningen insåg jag att jag kan kombinera mitt största intresse med journalistik. Jag började med att skriva mindre grejer i studenttidningen i Kalmar, och efterhand gjorde jag hur mycket som helst. På slutpraktiken var jag på Trackslistan och Nöjesnytt på SVT-redaktionen i Malmö. Det var rena drömjobben.

Har du något framtida favoritknäck? Just nu tänker jag ganska mycket i böcker. Jag skulle tycka det var jätteroligt att följa en artist över en sommar och låta materialet leda till en bok om den personen. Annars börjar jag bli väldigt sugen på tv, och då ett programledarjobb för ett nöjesprogram som peppar inför helgen med vad som är på gång och med aktuella gäster.

Vad gör du på fritiden? Jag jobbar ju med det bästa jag vet och är ganska dålig på att hålla isär jobb och fritid. Går jag på teater eller konserter så använder jag det ofta i mitt radioprogram sen. Men med läsning kan jag koppla av. Jag tycker också otroligt mycket om blommor och trädgård och det har jag inte gjort till mitt jobb än. Ett bra trick är att åka ut till stugan och bara vara i naturen, då kan jag slappna av och släppa jobbet för en stund.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Kristina Mattsson. Foto: Cato Lein

Kristina Mattsson är 51 år och bor i Hägersten, Stockholm, med sin man och ett barn (hon har två barn till, men de är utflyttade). Förutom frilansjournalist och medlem i frilansgruppen Kajak är hon föreläsare och författare.

Hon har gett ut två reportageböcker: ”De papperslösa och de aningslösa”, 2008, och ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden”, 2010 (bägge Leopard förlag). Båda böckerna har blivit prisbelönta: Den första med Stiftelsen Natur och Kulturs Johan Hansson-pris, den senaste tilldelades i våras den litterära föreningen Wendelas Vänners Wendelapris, där motiveringen bland annat lyder: ”För ett mycket omsorgsfullt dokumenterat, väl gestaltat och ögonöppnande reportage om urbaniseringens konsekvenser för ’landet utanför’”.

På fritiden läser hon en massa böcker, men allra helst vistas Kristina mycket utomhus.”Jag blir tokig av att vara inne hela dagarna, det är en läggningsfråga”.

Varför blev det reportageböcker? När jag försökte sälja in artiklar om de papperslösa gick det inte, eftersom redaktörerna inte hade hört talas om papperslösa människor i Sverige. En redaktör frågade ”menar du det papperslösa samhället?” Då insåg jag en sak: En journalist kan inte komma med nyheter för sent, som känns passé, men ännu mindre för tidigt. Det var väldigt frustrerande. Till sist kände jag att det enda sättet att nå människor med temat var att skriva en bok. När jag väl kommit igång med att skriva reportageböcker så fortsatte jag, fast med frågan om den fördjupade klyftan mellan stad och landsbygd. Jag åkte runt och intervjuade olika människor i landet. Det var jätteroligt att kunna beskriva en fråga från olika håll. Annars är det ju ett ständigt dilemma när man skriver artiklar – så mycket som inte får plats. I en bok får allt plats.

Hur har din karriär sett ut? Jag började göra lite LAS-rundor som vikarie på tidningarna i början av 1990-talet. Sedan när jag fick småbarn blev det kaos och jag bytte till att jobba på folkhögskola. 2003 hoppade jag av där och började frilansa. Jag har skrivit för LO-tidningens kulturdel länge, och jobbat för TCO-tidningen, där jag skrivit om arbetsmarknadsfrågor. Då och då har jag också varit kursledare på TCO:s kurser. Men i huvudsak lever jag på att skriva journalistik och böcker.

Du har varit fackligt aktiv också? Jag gick med i Mälardalens frilansklubb och har varit ordförande där i 3–4 år, fram till mars 2011. I Frilans Riks har jag suttit i valberedningen och varit revisor. Det var väldigt bra. Det fackliga nätverket är mitt bästa yrkesnätverk, man träffar många frilansjournalister som gör olika saker och kan diskutera yrkesfrågor. Det var positivt för min yrkesidentitet att vara fackligt aktiv, det rekommenderas verkligen! Annars är risken med att frilansa att man känner sig så ensam, kanske hamnar man fel och känner att någon redaktör tycker att man är dålig. Då är det en bra motkraft att träffa andra som är medvetna, som går att diskutera med.

Vilken facklig fråga är extra viktig, tycker du? I många år har facket pratat om att sätta press på eller göra aktioner mot dumpning av priserna. Som det är nu tjänar alla utom journalisterna mycket pengar på tidningar. Men sådana aktioner borde göras lite skojigt, med glimten i ögat.

Brukar du få betalt enligt rekommendationen? Jag utgår alltid från den, och jag tycker att vi ska ha den utgångspunkten. Ibland går det, ibland inte. Då får man försöka värdera: Det kanske finns ett värde i att synas i just den tidningen? Eller så är tidningen fattig och det känns okej att få mindre betalt. Men det händer att jag tackar nej till uppdrag eftersom de betalar för dåligt.

Har du någon favorit bland uppdragsgivarna? Jag gillar John Swedenmark på LO-tidningen. Han ger bra feedback, det är ett givande och tagande. Sedan betalar de hyfsat, för att vara en kulturredaktion.

Kommer du frilansa om tio år? Absolut! Jag provade en halvtidsanställning i våras. Då kom jag på hur bra det är att vara frilans, och att jag vill fortsätta med det. Jag tycker att det är spännande att frilansa. Att man när som helst kan gå under, men det löser sig nästan alltid. Man lever med kniven mot strupen, men det är skönt att inte ha långtråkigt. Jag tycker illa om rutiner. Sedan tycker jag om att du är tvungen att ta eget ansvar, ingen fixar toapapper eller kaffeautomaten åt dig som när du är anställd. Allt är logiskt – får du inte in några jobb, får du heller inga pengar.

Blir de någon ny bok i framtiden? Jag är taggad, men jag har inte någon tillräckligt bra idé just nu. Vi får se!

Ana Udovic

Jonas Ohlin. Foto: Johan Marklund

33-åringe Jonas Ohlin är färsk som frilans men erfaren som journalist. Efter anställningar på bland annat Bonnier Tidskrifter, SVT, SR och Dagens Industri kastade han sig i januari ut i frilansandet. Kanske han då hade nytta av att ha spelat improvisationsteater?

Sport, friluftsliv och att gå på teater är Jonas Ohlins intressen, han gillar skarpt Unga Klaras Suzanne Osten-uppsättning ”Uppfostrarna & De ouppfostringsbara”. ”Fantastisk – särskilt när man själv har barn”. Jonas dotter är två år och han har en fru som inte är journalist. Ibland kan man se honom springa omkring i en rosa tröja i hemorten Sundbyberg. Då är det troligen korpmatch i fotboll med Bamsefars BK.

Du har startat upp gruppen ”Frilansjournalisterna” på Facebook. Vad fick dig att göra detta? Jag är själv ganska nybliven frilansjournalist efter att ha varit anställd och pappaledig. När jag tittade runt på nätet hittade jag inget diskussionsforum för frilansjournalister, jag startade något som jag själv saknade. På Facebook finns både ”Journalistbubblan” och ”Journalister och annat löst mediefolk”, men inget specifikt för frilansar.

Hur har responsen varit? Verkligen över förväntan. Efter ett par veckor var det 100 medlemmar och nu är det över 200. Det har bara varit i gång några månader och jag har inte gjort särskilt mycket reklam för det.

Det finns ju också ett liknande forum – Snackbar – som drivs av Frilans Riks. Räcker inte det? Jag ser det inte som att vi konkurrerar med varandra, det är bara bra med så många plattformar som möjligt.

Det känns som att många som använder Facebookgruppen är rätt nya som frilansar. Det är ganska blandat. En hel del ställer frågor som gör att man förstår att de är nybörjare, sen får de svar av mer erfarna frilansar.

Vilka jobbar du huvudsakligen själv för? Jag är fortfarande i uppstartsfasen och har räknat med att det ska ta tid att etablera sig. Men det har rullat på, totalt sett har det gått lite bättre än jag väntat. Hittills har jag bland annat skrivit för DN, Vi föräldrar och Föräldrar & barn, Året Runt, Second Opinion och Nya affärer. Jag har tidigare jobbat med radio och TV och trodde det skulle bli lite sådant också, men hittills har jag bara skrivit.

Vad tror på – att vara så bred som möjligt eller specialiserad? Rent ekonomiskt tror jag det är ganska bra att vara specialiserad på ett eller fler ämnen, men jag känner själv att det är kul att skriva om många olika saker.

Har du någon favorit bland de jobb som du gjort? Ja, i våras fick jag kontakt med redaktionen för Året Runt och blev ombedd att skriva en artikel om dansbandsveckan i Malung och om en kvinna som haft en hjärtsjukdom och via dansen kommit tillbaka till livet. Jag har aldrig skrivit om de här ämnena men det blev en jättebra intervju och text. Jag känner mig lite stolt över att kunna ta mig an ett nytt ämne och få det att bli bra.

Finns någon frilansfacklig fråga som du tycker är särskilt viktig? Som anställd har jag varit fackligt aktiv men i frilansdelen är jag inte så insatt. Jag är med i facket men har inte själv någon hjärtefråga än.

Hur ofta kan du använda frilansrekommendationen? Jag försöker utgå från den och brukar skicka med en länk till den när jag diskuterar med uppdragsgivare. Ofta kommer jag överens om att jobb får ta en eller två dagar med betalning enligt rekommendationen, sen tar jobben ändå lite längre tid. Det är hursomhelst bra att kunna utgå från den, en del frilansar säger att den är för hög men så känner inte jag.

Magnus Hagström

Malin Ulfvarson

39-åriga Malin Ulfvarson har två små barn, frilansar på halvtid och är redaktör på den andra halvan. Vid lediga stunder ställer hon sig gärna i en källare med några kompisar och spelar punkrockcovers – till exempel låtar av Ebba Grön men även Nationalteatern och Iggy Pop. Om detta handlade halva samtalet när Frilansjournalisten ringde upp. Utan att vara fördomsfulla måste vi dock inse att 70-80-talspunk kanske inte är det som främst intresserar majoriteten av våra läsare. Vi talade även en hel del frilansjournalistik och det redaktionella beslutet blev att fokusera kring det ämnet också i det här numrets ”hej frilans”-intervju.

Du har varit med och startat tidningen Tekla, en tekniktidning för tjejer. Berätta om projektet! IT-området var något jag ofta berörde i mitt eget frilansande, dessutom drömde jag om att starta tidning och fick näringsliv och några högskolor intresserade av att finansiera projektet. Vi ville bredda teknikgreppet och skrev om silversmide, intervjuade en trollkarl och skrev om medicinteknik. Under två år kunde vi ge ut 15 nummer som papperstidning.

Det här med att starta tidning – är det något du rekommenderar för en frilans? Vi tjänade inga pengar… men lyckades täcka kostnaderna för tryckning och layout. Om man är beredd att jobba på det sättet så är svaret: ja, vi hade så himla roligt! Det hade kanske kunnat funka bättre ekonomiskt också om vi satsat vidare, men vi var inte beredda att skuldsätta oss för att driva tidningen.

Efter många år som frilans blev du i augusti förra året halvtidsredaktör för tidningen Offentliga affärer. Hur funkar det? Jag är jättenöjd med det. Jag hade frilansat i sex år och var lite trött på det. Jag ville ha arbetskamrater och var sugen på att göra en produkt från början. Det kan vara ett problem att hålla nere redaktörsarbetstiden till 50 procent, men i stort sett har det gått. Vid lämningarna sex gånger om året jobbar jag lite mer.

Har du någon favorit bland de jobb som du gjort? Den artikel jag är mest stolt över skrev jag som anställd för tidningen Mikrodatorn. Den handlade om kvantdatorer och var väldigt rolig att göra, jag fick jobba länge och göra det utförligt. Som frilans har jag inte jobbat så, jag har inte sålt in så mycket utan mest haft återkommande uppdragsgivare och det har blivit kortare texter.

Finns någon frilansfacklig fråga som du tycker är särskilt viktig? Hela frilanssituationen – rätten till sitt material, rätten att få skäligt betalt. Jag gick ur facket ett tag när jag var arbetslös, men gick in igen när jag började frilansa. Ensam är verkligen inte stark.

Hur ofta kan du använda frilansrekommendationen? Jag använde den inte från början, det kändes svårt. Jag hade en bild av att den var orimligt högt satt. Plötsligt märkte jag att det var möjligt att använda den, jag blev snabbare och den kändes rimlig. Nu använder jag den konsekvent.

Magnus Hagström

Agneta Slonawski

Ön Brännö har inte bara en egen vals, där finns även Brännö reportagebyrå. Bakom det stolta företagsnamnet döljer sig frilansen Agneta Slonawski, en 54-årig Göteborgskvinna som rest runt ivärlden och haft 30 olika jobb men hela tiden längtat efter att bo i Göteborgs skärgård.

Journalist blev hon efter att ha gått journalisthögskolan i Göteborg vid 35 års ålder. Agneta har tre barn varav två fortfarande bor hemma.

”Och han som har flyttat finns numera på fem minuters kajakavstånd” säger Agneta och avslöjar därmed ett av sina fritidsintressen.

Du var med i det nordiska frilansseminariet i Helsingör. Hur var det? Jätteinspirerande! Välorganiserat, med ett bra innehåll och framför allt för alla möten med nordiska kollegor – man borde utbyta tankar oftare. Jag hade turen att pricka in några riktiga guldkorn, med utrikeskorrespondenter i Afrika och Mellanöstern och ett med en norsk fotograf som fotograferar mycket för National Geographic. Jag har tidigare varit med på ett nordiskt frilansseminarium i Trondheim, det var också bra.

Din firma heter Brännö Reportagebyrå och du bor på Brännö. Hur funkar det att vara frilansjournalist på en ganska liten ö utan broförbindelse? Bra. Jag jobbar hemma på ön två dagar i veckan och åker in till mitt kontor i Göteborg de andra dagarna. Det går bra, man cyklar från båten på en halvtimme.

Brännö har ungefär 900 invånare. Lyckas du göra jobb som handlar om Brännö ibland? Jag får mycket tips och förslag, senast gjorde jag en artikel för GP:s bostadsbilaga. Men jag försöker undvika att göra för mycket om Brännö, det är där jag bor och jag vill inte verka för mycket på ön.

Vilka brukar du jobba för? Jag jobbar efter lustprincipen. Jag försöker skriva om det som intresserar mig och som jag vill utforska. Några återkommande uppdragsgivare är GP, Svenska Dagbladet och Allas.

Har du något ”det var mitt bästa jobb”? Svår fråga… ett som jag tyckte var roligt, fick stort utrymme och blev bra utgjort i tidningen var när jag följde en kille som dels bodde med sin mamma i Göteborg, dels med sin pappa i Buenos Aires. Jag följde med honom när han flög till Argentina, det var ett roligt jobb som gick i Göteborgs-Posten.

Finns det någon frilansfacklig fråga som du tycker är särskilt viktig? Det finns många frågor som engagerar mig men jag tycker vi frilansar har varit väldigt osedda gentemot de fast anställda inom vårt fackförbund. Vi har inte funnits trots att vår skara ökar. Jag hoppas det här kommer att förändras med den nya styrelsen och då kommer jag att känna mig mer hågad att engagera mig i det fackliga arbetet. Det är egentligen hela spektrat av villkor snarare än en enskild fråga som är viktig.

När överväger du att sluta som frilans? Aldrig! Jag har kommit till min rätt i det här jobbet. Det är fantastiskt att få pyssla med det man är intresserad av.

Jag måste ju fråga om du dansat till melodin ”Det är dans på Brännö brygga”? Ja, många gånger. Varje torsdag under sommaren är det dans på Brännö brygga och då spelas den låten. Det är väldigt trevligt, du borde komma någon gång.

Magnus Hagström

Magnus Sjöholm

Magnus Sjöholm är 51 år och bor i Malmö. Han är uppväxt i en familj där man hade fyra morgontidningar och dessutom läste tre kvällstidningar.

– Man kan säga att jag är född in i skrivandet. Min mor var konstkritiker, far kronofogde och riksdagsman men skrev också oerhört mycket tidningstexter, och han toppade alltid riksdagslistan över vem som skrivit flest motioner.

Frilansandet blev Magnus eget sätt kunna kombinera skrivande om de två ämnen som engagerat honom mest – sport och kultur. Men efter 20 år i branschen – både som frilans och anställd – har han tagit en tjänst som informatör vid Malmö högskola. Utan att släppa frilansskrivandet som nu sker på fritiden.

Du är frilans i grunden men har hoppat på ett vikariat. Är frilansmarknaden för tuff eller var jobbet i sig lockande? Både och. Jobbet är jättekul, man har arbetskamrater, fritt kaffe och miljön är väldigt positiv.Men det är också så att det har blivit allt tuffare att frilansa. Färre tidningar, mindre pengar, mycket konkurrens från sådant som är gratis. När det gäller sportskrivandet är det enorm konkurrens från TV och sociala medier.

När du frilansar – vilka är dina huvudsakliga uppdragsgivare? Kultursidor och sportsidor i lokalpressen. Jag gillar att skriva om sport ur ett kulturellt perspektiv, men när man är på en tidning är det skarpa gränser mellan dessa redaktioner. När jag arbetade på DN-sporten startade jag en blogg som ventil för att få skriva om sport på mitt sätt.

Finns det något uppdrag som du kan säga ”det var mitt bästa jobb” om? Ett som jag är himla nöjd med och som väckte uppmärksamhet är när jag följde cykelloppet Tour de France under en vecka 1994. Det blev en lång text som gick i Z Magasin och som handlade om allt runt omkring – fusk, doping, nationalism och sådant. Då skrev man inte om sport på det sättet och texten blev läst av folk som jag aldrig trott skulle läsa om sport.

Har frilansrekommendationen varit användbar för dig? När jag som frilans gjorde jobb åt Malmö högskolas tidning Praktik & Teori. Det är en av få uppdragsgivare under 2000-talet som betalat enligt frilanstaxan. Så nu gör jag P & T. Sen har jag gjort korta sportreferat där jag tack vare min rutin jobbat så snabbt att det betalat sig. Att skriva kulturtexter är däremot en katastrofal affär.

Du tillhör dem som är aktiva i frilansarnas mejlinglista Snackbar som organiseras av Frilans Riks. Vad ger den medlemsfunktionen dig i din frilansverksamhet? Jag var väldigt verksam för något år sedan och jag är i huvudsak väldigt positiv till den. Det ger ett mervärde att kunna kommunicera med frilansar som har de erfarenheter man själv saknar. Men på senare tid tycker jag det blivit mer snack, det tar längre tid att sålla ut det som är relevant.

Finns det någon frilansfacklig fråga som du tycker är särskilt viktig? Upphovsrätten, eftersom vi har svårt att kontrollera spridningen av våra verk. Det finns angränsande konstnärlig verksamhet, skivindustrin till exempel, vars exempel är skrämmande.

Magnus Hagström

Maja-Stina Fransson

Maja-Stina Fransson är 27 år och kommer från Herrljunga. Efter att ha frilansat under utbildningen i medieproduktion och journalistik vid Högskolan i Kalmar kastade hon sig ut i frilanslivet på heltid 2007. ”Jag gillar friheten, att komma med idéer och sälja in jobb.” Men när hon flyttade till Uppsala med sin sambo hoppade hon på ett halvtidsvikariat som webbredaktör på Upsala Nya Tidning. ”Jag kände att det var bra att knyta lite kontakter men från och med maj kommer jag att vara frilans på heltid igen.”

Vilka jobbar du för mest? Som frilans är det just nu mest Aftonbladet och Upsala Nya Tidning. I Aftonbladet gör jag mycket familjeliv, barnfrågor, föräldrareportage. I UNT har det blivit heminredning och hemma-hos-reportage. Jag har en krönika i deras bostadsbilaga och skriver en inredningsblogg åt dem.

Vilket är ditt bästa jobb? Svårt att välja ett, men jag minns väl ett reportage jag gjorde i Marsliden, en timma från Vilhelmina. Då bodde runt 30 personer i byn och jag träffade tre föräldrar – och pratade om föräldralivet där, där de hade tio mil till närmsta bankomat.

Finns det något jobb du skulle vilja göra men ännu inte lyckats sälja in? Radioreportage har jag gjort tidigare och det skulle jag vilja göra mer av. En dokumentär som man får jobba lite längre med vore roligt att göra, jag tänkte använda tid i sommar till att fundera ut ett tema för en radiodokumentär.

Sitter du i frilansgrupp eller solo? Jag gillar att jobba hemifrån. Man kan komma i gång snabbt på dagen och jag kan ta mig tid till en joggingtur mitt på dagen när jag själv bestämmer det. När man jobbar själv blir man rätt bra på att stämma möten och luncha med andra men jag tänkte ändå försöka skaffa mig ett frilansnätverk här i Uppsala.

Frilanstaxan diskuteras ibland – tycker du att den fungerar bra eller ska man försöka hitta ett nytt redskap? Den har funkat för mig ibland, men jag jobbar också för lägre arvoden. Jag gillar att sätta upp budgetar och nå mina mål, och ser alltid till att få en rimlig timpenning. När det gäller frilanstaxan i framtiden har jag ingen bra lösning.

Du har varit engagerad i Västra frilansklubben som medlemsansvarig. Vad fick dig att engagera dig fackligt? Mycket var det för att träffa andra frilansar. Men också för att lära mig mer om rättigheter och skyldigheter. Och jag kom verkligen in i frilanslivet, men det blir mycket ideellt jobb och det är svårt att få det att fungera i längden.

Magnus Hagström

Ditte Lundholm

Ditte Lundholm är 27 år och bor på Södermalm i Stockholm. Efter att ha tagit examen i journalistik och idéhistoria på Södertörns Högskola, gjorde hon i höstas praktik på tidningen Arena. Nu har hon gett frilansandet en chans och väntar på svar från de sommarvikariat som hon har sökt. Drömmen som frilans är att åka till Mellanöstern och verkligen djupdyka i allt omvälvande som händer där på ett sätt som sträcker sig bortom det dagspressen hinner täcka.

Är du nöjd med utbildningen på Södertörn? Ja, i stort sett är jag det, men det hade varit bra med mer praktik. Nu fick man välja en tilläggstermin för att få praktik, jag hade föredragit att praktisera redan under första året.

Har du valt frilanslivet, eller är det en nödlösning? Jag vill vara frilans, men det känns osäkert ekonomiskt, därför söker jag fasta tjänster ändå. Jag har alltid lockats av att få styra över mina idéer och att skriva om det jag verkligen vill.

Hur har det gått att sälja in jobb? Det har väl gått sådär. Jag har sålt in en del, men det har varit lite motigt om jag ska vara ärlig. Jag inser ju att det är hård konkurrens om jobben för journalister. Till och med när vi sökte praktik var det långt i från självklart att få en plats. Det var många sökande och vi intervjuades som om det vore en anställning det gällde, det vittnar ju om att arbetsmarknaden är rätt mättad.

Känns det hopplöst? Nej, det gäller att tro på sin egen grej. Att man har något att berätta med en röst som ingen annan har.

Är du medlem i facket? Nej, inte ännu. Jag har ju inte haft någon anställning ännu och drar in för lite pengar som frilans för att ens kunna bli antagen som medlem. Det känns lite som om facket mest verkar för de som redan är etablerade. Jag tycker att det vore bra om facket kunde öppna upp trygghetssystemet för nykläckta journalister, vi behöver ju information och vägledning.

Sanna Lundell