Tommy Johansson

Tommy Johansson är 60 år och bor i Östersund med sin fru och har jobbat både för Länstidningen och för Östersundsposten. Tre egna barn, frun har också tre barn varav ett fortfarande bor hemma.

Jobbar för: Mest för Sveriges Radio där jag gör nyheter åt SR Jämtland. Just nu också åt Storstadspress som gör tidningar åt nyinflyttade i olika städer i Sverige. Ibland har jag kurser också, till exempel i journalistiskt skrivande. Efter en stroke 2003 jobbar jag halvtid och har sjukersättning 50 procent.

Frilansandet – dröm eller nödlösning: Jag valde frilansandet efter att ha varit anställd. Det var inte någon konflikt men det kändes instängt att jobba fast. Jag hade haft det ekonomiskt mer lönsamt om jag fortsatt vara anställd, men jag har ännu inte ångrat mig.

Jobbar du hemma, har eget kontor eller i sitter i frilansgrupp? Jag jobbar hemma. Tidigare hade jag lokal med en frilanskollega men efter stroken har jag inte haft råd.

Bäst med frilanslivet: Att man är obunden, man känner sig friare. Ibland hoppar jag in på ett vikariat och det är det väldigt skönt att veta att man kan gå därifrån.

Sämst med frilanslivet: Den otrygga ekonomin. När jag blev sjuk var jag helt borta från marknaden ett tag och förlorade flera återkommande arbetsgivare. Det har varit svårt att komma igen.

Värsta och bästa arbetsgivare: De fall där de vill ha väldigt mycket – artikel på 5000 tecken, faktarutor och bilder – och ändå inte vill betala anständigt. Ett annat exempel är när jag fick ett uppdrag åt informationshållet, och de hade ändrat så mycket i min text att jag vägrade låta dem ha mitt namn under den. De bästa arbetsgivarna är de redaktörer som själv har erfarenhet av frilansande och vet vad som gäller.

Om framtiden för det här yrket: Det hänger mycket på en själv. Jag tror att villkoren kommer att förändras, och vårt arbetssätt kanske också måste göra det. Man kanske måste bredda sig till sådant som inte är ren frilansjournalistik – att hålla kurser till exempel. Eller att jobba med både ljud och bild förutom skrivandet.

Magnus Hagström

Elin Gunnarsson

Elin Gunnarsson, 31 år. Uppväxt i Lund, bor i Stockholm med sambo. Frilansat sedan oktober 2008. Uppskattar att kunna ta ledigt utan att fråga någon om lov.

Jobbar för: Expressens bilagor. Framför allt Söndagsbilagan och GI & Hälsa.

Frilansandet – dröm eller nödlösning: Det var inte något som jag hade planerat, det blev frilansande när jag blev utlasad. Nu när jag hållit på ett tag har jag insett frilansandets fördelar.

Jobbar du hemma, har eget kontor eller i sitter i frilansgrupp? Jag sitter hemma och tycker att det funkar bra. Men ibland saknar man att ha människor omkring sig.

Bäst med frilanslivet: Flexibiliteten. När det fina vädret kom kunde jag jobba mer kvällstid och mindre dagtid. Eller ta med mig laptopen och jobba utomhus.

Sämst med frilanslivet: Det är svårt att ha någon längre semester. Jag saknar också att ha kollegor, att känna att man gör tidning tillsammans.

Värsta och bästa arbetsgivare: Jag uppskattar när uppdragsgivaren är tydlig med vad de vill ha, om det ska vara faktarutor och så vidare. Det är också trevligt att höra att man gjort ett bra jobb. Visserligen förstår man att de gillar en när man får nya uppdrag, men det är bra att få höra det ibland också. De värsta arbetsgivarna är de som försöker ge för lite betalt och när man måste tjafsa om pengar.

Om framtiden för det här yrket: Det känns som att framtidsutsikterna är bättre för frilansande än att hoppas på en fast anställning. Trenden är att det blir fler frilansar och färre anställda.

Magnus Hagström

Karin Lindgren Strömbäck

Karin Lindgren Strömbäck, 52 år. Född i Stockholm, uppväxt i Gävle. Bor numera i Årstadal i södra Stockholm med maken Jan-Ewert och två barn, samt två katter varav en är svanslös. Har dessutom tre bonusbarn som är utflugna ur boet.

Jobbar för: Jag sa upp mig 2007 från LO-tidningen där jag jobbat i åtta år. Det är det bästa jag gjort, jag var färdig och ville göra annat. Nu har jag långtidsvikariat på 75 procent på Seko-tidningen och frilansar en dag i veckan, skriver då för bland annat Socialpolitik och Tiden. Jag har ett socialt engagemang och det känns viktigt att få skriva om till exempel äldrefrågor ibland.

Bäst med frilanslivet: Att inte behöva sitta 8–5 utan styra sin egen tid.

Sämst med frilanslivet: Det är ju den osäkra inkomsten, men det problemet har jag fått bort genom att vara anställd en viss del av tiden.

Värsta och bästa arbetsgivare: Den värsta är nog Veteranen. De har varit svåra att ha att göra med och jag uppfattar det som att de har stulit en av mina idéer. Den bästa är Mål & medel, Livsmedelsarbetarförbundets tidning. De betalar sjysst och de går att ha en bra dialog med. Socialpolitik är också bra.

Om framtiden för det här yrket: Jag tror det finns en bra framtid för den som nischar in sig och som har lite lättsammare idéer. Men att det blir svårare för den som vill sälja in tyngre ämnen och samhällsfrågor. Det som efterfrågas är tidlösa idéer och lättsammare material. Är man en bra idéspruta tror jag det kan fungera riktigt bra.

Magnus Hagström

Pia Leufstedt Nyström

Pia Leuffstedt Nyström är 50 år och bor i Nacka utanför Stockholm. Skriver bland annat för Modern Psykologi, Kattis, Damernas Värld och Tara.

Jobbar: Jag sitter hemma. I början satt jag vid köksbordet, men nu har jag ett eget rum. Nu kan jag bre ut mig och slipper plocka undan så fort någon i familjen vill ha mellis.

Semester eller semestervikarie: Jag ska inte vikariera, jag har ju tre barn och försöker vara ledig under åtminstone mitten av sommarlovet. Det blir ofta så att det blir mer jobb under våren så att jag kan finansiera min ledighet.

Fasta uppdrag: Just nu har jag bara ett återkommande uppdrag, ”På divanen” för Kattis och Company, men söker med ljus och lykta efter flera. Det skulle vara skönt att kunna ha en fast inkomst varje månad och krydda med andra knäck.

Dröm eller nödlösning att frilansa: Jag har frilansat i sju år, och det var absolut ingen nödlösning utan jag tyckte att det var en suveränt att kunna bestämma mina tider och jobba hemifrån med tre små barn. Jag tycker att det är ett underbart sätt att jobba och vill inte byta tillbaka.

Vad gjorde du innan? Jag jobbade i PR-branschen. När jag hade utbildat mig och gått Poppius gjorde jag en lång omväg till ”andra sidan” innan jag hamnade rätt. Jag tycker att jag har haft stor nytta av uppdragen från den tiden.

Värsta och bästa uppdragsgivare: Jag har nog haft väldig tur, de redaktörer jag har jobbat med hittills har alla varit bra. Rent generellt är många långsamma med att svara på artikelidéer, utom Yvonne Eriksson på Damernas Värld, hon är en klippa och är alltid jättesnabb.

Värst och bäst med att vara frilans: Det värsta är att man inte får betalt efter insats. Det är baske mig svårt att försörja sig som frilansjournalist. Det bästa är att det är världens roligaste jobb. Det är som att öppna en present varje gång man åker i väg på uppdrag tycker jag. Det är alltid lika kul att träffa nya, intressanta människor, det ger så mycket energi.

Tjänar du på att vara frilans: Inte rent ekonomiskt, men jag har vunnit en härlig livsstil.

Hur skulle du råda den som drömmer om att frilansa? Att skräddarsy artikelidéerna efter den tidning som man vill sälja in till. Hålla deadlines och andra överenskommelser som gjorts med redaktörerna. Och man inte ska låta sig nedslås av att få nej, man ska inte ta det personligt utan bara jobba på.

Sanna Lundell

Anna Larsdotter

Anna Larsdotter är 45 år och bor i Lund.

Jobbar: Jag sitter hemma i min källare i ett rum med bruna plastpaneler, en kristallkrona, högar av böcker och dammråttor.  Jag trivs väldigt bra med att sitta ensam.

Semester eller semestervikarie: Jag jobbar ofta lite för mycket, så under mina tre år som frilans har det inte blivit någon semester, men i sommar ska jag vara ledig hela juli hade jag tänkt.

Fasta uppdrag: Min nisch är ju historia, jag skriver nästan bara reportage och artiklar om historia. Jag skriver återkommande för Populär Historia och Militär Historia och även en del för Allt om Historia, Modern psykologi och Sydsvenskan. Jag skriver alltså främst för de renodlade historie-tidningarna. Historia är ett långvarigt intresse och jag har också jobbat i många år på Populär Historia.

Dröm eller nödlösning att frilansa: Det var en dröm. Jag sade upp mig från ett fast jobb för att jag längtade efter friheten. Jag trivs jättebra med det. Jag gillar känslan av att ta ansvar för mitt eget liv.

Värsta och bästa uppdragsgivare: Vill inte nämna några namn, men min erfarenhet är att redaktörer som själva är frilans ofta inte är så engagerade, de bryr sig inte så mycket. De bästa är de som känner mig, som vet att jag kan leverera bra grejer, och ger mig fria händer.

Värst och bäst med att vara frilans: Det bästa är friheten att kunna styra sitt liv själv. Jag jobbar ju kanske mer nu, men jag kan styra mina tider. Träna mitt på dagen. Känslan av att bara kunna sätta sig i soffan med en hög spännande böcker när resten av familjen går till jobb och skola. Det värsta är att man alltid måste vara på topp. Man är aldrig bättre än sitt senaste jobb. Det kan också vara svårt att få betalt för den tid man lägger ner. Jag måste ju läsa väldigt mycket och göra en noggrann research, och det kan vara svårt att få betalt för all den tid jag lägger ner på förarbete.

Tjänar du på att vara frilans: Jag skulle inte säga att det har varit någon bra affär rent ekonomiskt. Jag jobbar mer och tjänar mindre. Men det är ändå värt det.

Sanna Lundell

Börge Nilsson

Börge Nilsson är 50 år och bor en gård utanför Arvika med frun Annika Lindqvist – också frilansjournalist – och två av de fyra barnen som är 13, 16, 23 och 25 år.

Jobbar: Hemifrån men är medlem i Textra frilansredaktion. Trots att jag trivs i min visthusbod kan jag tänka mig att sitta ihop med andra frilansare för det blir lite ensamt ibland. Mina uppdragsgivare är bransch-, fackförbund- och organisationspress och jag jobbar så gott som bara för journalistiska medier. Just nu för ATL, Finansvärlden och Kollega.

Semester eller semestervikarie: Semester absolut! Senaste sommarvikariatet var DN som redigerare 1986. Sedan dess har jag varit ledig på sommaren i samma utsträckning som en anställd.

Fasta uppdrag: Inget fast uppdrag men återkommande till många uppdragsgivare. Jag föredrar att inte ha fasta uppdrag. På det här sättet kan jag vara mer fri.

Dröm eller nödlösning att frilansa: Absolut en dröm, det är något som jag har valt. För länge sedan hade jag fast jobb på en kvällstidning som redigerare. Det innebar hög lön och stor trygghet och jag hann dessutom med att vara på Värnpliktsnytt en sväng under den perioden. Men sedan valde jag mellan ett fast jobb på en fackförbundstidning eller att bli medlem i Redakta frilansgrupp i Linköping. Jag valde det senare. Så småningom flyttade jag tillbaka till Värmland och startade Textra frilansredaktion. Och där blev jag kvar. Under åren har jag haft många olika uppdrag. Bland annat som reporter, fotograf, författare och redaktör.

Värsta och bästa uppdragsgivare: De bästa är de som jag kan diskutera ofärdiga förslag och lösa idéer med och att det sedan mynnar ut i artiklar. Jag blir som en redaktionsmedlem, det gillar jag. De sämsta är de som ska snåla in absurdum. Sådant blir jag så trött på.

Värst och bäst med att vara frilans: Bäst är den totala friheten! Tack vare att jag var frilans kunde jag till exempel göra antal resor till Polen vid murens fall när jag behövde söka mina polska rötter. Sedan följde jag Polens utveckling under flera år. När jag fick småbarn igen höll jag mig hemma och sedan nischade jag in mig på baltländerna eftersom jag insåg att det skulle hända mycket där och för att det funkade att jobba så i kombination med familjelivet. När jag inte reser kan jag vara väldigt mycket förälder. Sedan 2001 har det blivit över 30 resor till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina. Jag läser in mig på ämnet, bokar in jobb och planerar resor i detalj med skrivdagar inlagda. Eftersom engelskan inte räcker som språk i den här delen av världen har jag lärt mig ryska. Det sämsta med frilanslivet är att man inte alltid ingår i ett sammanhang så att man kan bolla idéer och tankar under jobbets gång. Då saknar åtminstone jag kollegor att snacka jobbuppdrag med.

Isabella Iverus

Anna Hagnell

Anna Hagnell, 41 år. Bor i Alingsås med en man som också har en bakgrund som journalist. Två barn, sju och nio år gamla.

Jobbar för: Livsåskådningstidningar som Sändaren och Kyrkans tidning och en hel del för Vi Föräldrar och På Landet. Jag skriver en återkommande litteraturkrönika för Sändaren och är redaktör för deras sommarbilaga. Dessutom en rad mindre uppdragsgivare, bland annat inom naturvetenskaplig forskning. Projektuppdrag.

Semester eller semestervikarie: Jag tar semester. Jag sätter undan så att jag ska kunna ha en semesterlön. Jag har bara varit frilans på heltid i tre år, men har kontinuerligt projekterat för att kunna vara ledig.

Dröm eller nödlösning att frilansa: Det var en dröm. Jag ville flytta från Stockholm, tillbaka västerut. Nu bor jag i en mindre stad men kan ändå ha utmanande och kvalificerade arbetsuppgifter. Jag älskar friheten som frilanslivet erbjuder.

Bäst med frilansande: Friheten och att kunna lägga upp dagarna själv. Kombinationen mellan journalistik och småbarnsliv. Variationen är också jätteviktig för mig.

Sämst med frilansandet: Stressen och oro över inkomster. Det kan kännas ensamt ibland, därför är kontoret med andra kulturarbetare guld värt. Det kan också vara skakigt att konjunkturssvängningarna märks så tydligt. Jag har några fasta uppdragsgivare och har några större uppdrag så jag klarar mig ändå bra trots att jag just nu saknar kortare, lite roliga uppdrag.

Värsta/bästa uppdragsgivare: Drömredaktören, som jag flera år har haft som min egen favorit, är Helena Rönnberg på Vi Föräldrar. Vänlig, rak och tydlig. Lätt att kommunicera med och öppen för mina galna idéer. Alltid supertrevlig och noga med pengar och deadlines. Det sämsta är när redaktörer inte kommunicerar ordentligt. När de är otydliga. Men generellt tycker jag att de redaktörer jag hittills stött på har varit väldigt bra.

Sanna Lundell

Jessica Andersson

Jessica Andersson, 38 år. Bor i Örnsköldsvik med sambo och liten dotter. Blev frilans 2004 efter fem år på Sveriges Radio. Är sugen på att lära sig spela dragspel.

Jobbar för: Mycket lokalt, som landsting och kommun. Till exempel den kommunala publikationen Örnblick. Kundtidningar och enstaka andra uppdrag. Och så är jag redaktör för tidningen Dragspelsnytt!

Semester eller semestervikarie: Jag har blivit bättre på att ta ledigt. I början jobbade jag jämt – på semestern, under helger, på nyårsafton. Nu försöker jag vara ledig och ha mer regelbundna tider. Hittills har jag inte hoppat in på semestervikariat.

Frilansandet – dröm eller nödlösning: Dröm. Det är ett jätteintressant och bra jobb. Som det ser ut just nu vill jag inte ha fast jobb, tillvaron passar min familjesituation. Men jag saknar jobbet på Sveriges Radio lite, att få göra radio är ändå lite speciellt.

Bäst med frilanslivet: Att man bestämmer sina tider själv, att uppdragen är blandade. Och så är det väldigt peppande när man lyckas sälja in en grej till en ny kontakt.

Sämst med frilanslivet: Det ojämna inflödet av pengar. Arbetssituationen förändras hela tiden och då ändras inkomsten också. Det är svårt att få en jämn och bra ekonomi.

Värsta och bästa arbetsgivare: Jag har inte haft någon ”värsta”, det ska möjligen vara den som inte betalade. Men det löste sig efter ett tag och därför vill jag inte säga vem det var. Den bästa är Dragspelsnytt. Hos dem får man träffa så många engagerade människor.

Om framtiden för det här yrket: Läser man tidningarna känns det negativt. Men jag tror absolut det finns en framtid för frilansarna. Flera redaktioner kommer att anlita frilansar – någonstans måste de ju få materialet ifrån när de minskar antalet anställda. För egen del tänker jag gneta på och jag hoppas kunna fortsätta.

Magnus Hagström

Emil Sergel

Emil Sergel, 30 år. Frilans på heltid sen augusti 2006. Född i Göteborg, uppväxt i Jämtland och bor åter igen i Göteborg. Har varken sambo eller husdjur, men är ”förhoppningsfull på alla plan”.

Jobbar för: Göteborgs-postens bilaga Två dagar, Outside, miljömagasint Camino, Aftonbladets resebilaga, Kloka Hem och olika arbetsmiljötidningar som Arbetsliv, Du & Jobbet och Position. ”Vill gärna skriva sådant som kan kopplas till hållbar utveckling”.

Semester eller semestervikarie: Semester – alltid! Jag väljer semester före pengar och har inte gjort inhopp på länge. Samtidigt gör jag ofta resereportage och de blir en blandning av semester och jobb, jag tycker att jag har hittat en balans. Förra året gjorde jag 12 reportageresor.

Frilansandet – dröm eller nödlösning: Absolut en dröm… jag kommer nog aldrig att ha betald semester mer i mitt liv. En sommar jobbade jag på TV4 i Göteborg men vill egentligen inte jobba 40-timmarsvecka.

Värsta och bästa arbetsgivare: Den bästa redaktören är Fredrik Sundh på Två dagar. Svarar alltid på mejl, bjuder upp mig på redaktionen, är duktig på att gå igenom texter. Han kan ringa upp och vara missnöjd med en text också, men han gör det alltid på ett bra sätt. Den sämsta är skotertidskriften Snowmobile. Jag sålde in en artikel, de ville ha den, men de betalade inte. Jag fick ringa tio telefonsamtal innan jag fick ut mina pengar och då handlade det inte om mer än 3000 kronor. Det sämsta är redaktörer som köper in en idé utan att riktigt definiera vad de vill ha. När de får artikeln säger de ”det här är inte riktigt vad jag tänkt mig” och så får man skriva om texten tre gånger. Jag tycker att jag stöter på det allt oftare.

Sämst med frilanslivet: Framför allt saknar jag samarbete med människor. Jag tycker också att det är väldigt få redaktörer som ger textkritik. Och så kan jag känna att det är krävande att man måste vara på tårna hela tiden.

Bäst med frilanslivet: Den kreativa friheten. Jag kan i princip alltid skriva om det jag är intresserad av vilket också gör texterna bättre. När man sålt mycket kan man dessutom unna sig en ledig fredag, eller att ta sig tid att utveckla sitt eget arbete. Jag kan sitta en dag med nyköpta tidskrifter och kaffe för att skaffa nya idéer.

Om framtiden för det här yrket: För mig personligen är den fantastiskt ljus hoppas jag. För frilansyrket i stort är det uppenbart att ekonomin styr mer och mer. Jag tror det blir fler och fler frilansar därför att det blir billigare och medför mindre ansvar för dem som köper texter. Jag märker också en viss skillnad på äldre tidningsföretag och nyare. Hos de äldre är man fortfarande mer publicister, de nyare är medieföretag och de förhandlar på ett annat sätt. Mycket hårdare, och de pratar snarare pengar än hur lång tid ett jobb får ta.

Magnus Hagström

Karin Kämsby

Karin Kämsby, 59, jobbar på övervåningen hemma i sitt hus i Gnarp i Hälsingland där hon bor med sin sambo, katt och jakthundar. Karin har också en vuxen dotter.

Jobbar för: Cap & Design, Sundsvalls tidning, Teaterforum, Danstidningen, Volym.info (konsttidning på nätet), Nummer.se (Riksteaterns nättidning), Teatertidningen, gör ibland recensioner för Svenska Dagbladet. Sedan har jag vikarierat som kulturredaktör på Hälsingetidningarna AB:s tidningar: Hudiksvalls tidning, Ljusdals-Posten, Söderhamns-Kuriren och Ljusnan. Jag skriver också för dem som frilans.

Semester eller semestervikarie: Julledigt tog jag, ihop med min sambo, barn och barnbarn – jag har just blivit mormor. Förra sommaren skulle jag vara ledig i tre veckor, men då ställde jag till det med ett par artiklar jag absolut ville skriva. Så det blev inget ledigt. Men det var okej – min sambo är grävmaskinist, de jobbar ju jämt på somrarna.

Frilansandet – en dröm eller nödlösning: På pappret kanske det ser ut som en nödlösning, men för mig är det en dröm faktiskt. När det funkar är det fantastiskt, det här är det roligaste jobb jag haft någon gång. Men jag kan inte säga att det är en lysande affär.

Värsta och bästa uppdragsgivare: De sämsta är de som ändrar sig – man har bestämt en sak, sedan ändrar de, till exempel priset, eller gör stora ingrepp i texten, till det sämre. Om de ändrar i citat blir jag skitförbannad. Det blir så konstigt gentemot den jag intervjuat. Det finns också de som tycks se ner på folk som bor på landet i Norrland. De bästa uppdragsgivarna är de vars intressen liknar mina, och de som tycker att jag har bra förslag.

Sämst med frilanslivet: Ketchupeffekten. Visst kan det vara jag som är dålig på att planera, men ibland blir det allt på en gång, då kan jag få arbeta på nätterna, det är jobbigt. Ofta börjar det med att jag tänker – nu ska jag sälja. Så – pang – sitter jag där, med häcken full. Dumt!

Bäst med frilanslivet: Att få förverkliga något som jag är intresserad av, få skriva om något jag vill ta reda på mer om – det är så himla kul. Sedan gillar jag att träffa nya människor, få idéer… det är fantastiskt!

Ana Udovic