Anna-Karin Florén är frilansjournalist och jobbar numera nästan bara som upphandlad.

Drömmer du om ett fast avtal men lever ur hand i mun? Lägg lite tid på att delta i olika upphandlingar. Visst, det kanske är lite krångligt men kan bli en gräddfil till ett flöde av uppdrag.

Trött på alltid sälja in jobb, inte ha jämnt flyt på jobbet men många trevliga kollegor? Gör som allt fler frilansar i mediebranschen, börja delta i upphandlingar.

– Många blir kanske avskräckta för att det verkar jobbigt och visst måste du lägga ned lite tid. Men egentligen är det inte så krångligt, säger Florence Openheim, frilansjournalist från Göteborg, som både hållit en kurs i upphandling i Servicebolagets regi och varit med i ett flertal själv.

Hennes erfarenhet är dock att det är svårt att vara alldeles ensam. Det är vanligt att uppdragsgivare lägger ut hela produktioner – till exempel en myndighets interntidning – på frilansar och då är det i princip omöjligt för en person att axla hela ansvaret.

Själv löste Florence det genom att bilda en ekonomisk förening ihop med en kollega och via den vara med och lägga bud. Idag har de ett fast uppdrag att göra en personaltidning åt ett företag.

Anna-Karin Florén är frilansjournalist i Stockholm och jobbar numera nästan bara som upphandlad.

– Jag kom in smygvägen kan man säga. Det började med att en av de uppdragsgivare som jag hade behövde så mycket hjälp att de var tvungna att göra en upphandling. Det blev självklart för mig att vara med.

För Anna-Karin blev det lite som en ny karriär. Från ad hoc-uppdrag med dålig ersättning till bra lön under ordnade former.

– Ändå liknar arbetssysslorna på pricken det jag gjorde innan. Jag får lära mig spännande grejer, åker ut och träffar folk och styr i mångt och mycket över min egen arbetstid.

Men det är så klart att det finns skillnader också. Anna-Karin påpekar att det är någon annans material som hon arbetar med och många av dem hon intervjuar är dessutom ovana vid journalistiskt språk. Det kräver mer fingertoppskänsla från hennes sida än om hon skulle jobba med en helt fri publikation.

Allt från företag och myndigheter till föreningar och organisationer gör upphandlingar av tjänster och det finns flera olika typer av upphandlingar.

– När det gäller myndigheter, kommuner och landsting måste de göra en upphandling när tjänsten överstiger en viss summa. För privata företag gäller andra regler, säger Florence.

Hon uppskattar att upphandling av en hel produktion är det vanligaste. Med det menas att den som tar in budet vill ha en färdig produkt och att frilansen får lämna ett fast pris på vad de vill ha för att göra jobbet.

– Oftast är det mycket pressade kostnadsnivåer, varnar Florence. Det gäller att vara realistisk och räkna ordentligt på saken.

En gång vann hon och kollegan en upphandling om ett ramavtal där timpriset var mycket lågt. I förlängningen blev det ändå bra eftersom uppdragsgivaren var frikostig med timmarna. Det finns alltså många parametrar att ta ställning till.

En annan form av upphandling är att väljas ut till att skriva ramavtal med till exempel en myndighet. Det innebär att myndigheten eller kommunen har rätt att använda till exempel ett visst antal skribenter men att de inte behöver göra det. Men är du en av de som väljs ut, och sedan satsar på att sälja in dig själv samt levererar bra jobb, kan uppdragen trilla in i en jämn ström.

– Det går dock tyvärr inte att räkna med. Jag känner till dem som inte fått ett enda jobb trots att de fått ett avtal med en kommun eller myndighet.

Anna-Karin har just ett ramavtal men sköter hela produktioner ändå.

– Det kan jag göra genom att inte kalla mig skribent utan kommunikatör. Det innebär att min kund i sin tur inte måste upphandla alla småtjänster inom det större uppdraget utan att jag kan sköta det åt dem. Det kan till exempel handla om att fixa tryck och layout eller en webbtjänst.

Hon menar att de flesta vill undvika för många upphandlingar eftersom det är en tidskrävande och därmed kostsam process.

– Jag tror också att det är viktigt att vara specialiserad. Mina områden är social utveckling och entreprenörskap.

Hur ett anbud bedöms beror på kriterierna som är uppsatta. Några värderar kvaliteten högre än priset, andra vice versa. Ibland krävs en ansvarsförsäkring eller att den som är med uppfyller något annat krav.

– Det är otroligt viktigt att läsa igenom anbudsunderlaget till punkt och pricka, säger Florence. Om något av det som efterfrågas saknas i det du skickar blir ni diskvalificerade oavsett hur bra allt i övrigt är. Att lägga handlingar och skriva anbudet direkt i den ordning som de olika kraven räknas upp är en bra metod. Ta reda på oklarheter genom att ringa och fråga.

Men hur får man reda på när en upphandling är på gång?

– Det underlättar om du har ett specialområde, säger även Florence. Då kan du hålla koll på aktuella hemsidor inom ditt gebit. Kommuner, landsting och myndigheter har aktuella upphandlingar på sina hemsidor. Ofta ligger de under fliken ”Om företaget”. Dessutom finns det prenumerationstjänster att köpa fast de brukar vara dyra.

För fattiga frilansar som vill få snurr på finanserna finns det dock ett trick: Provprenumerationer är gratis och det finns oftast någon i nätverket som kan ta en sådan och skicka vidare informationen.

Anna-Karin är nöjd med att hennes frilanstillvaro har utvecklat sig på det här viset. Hon har just startat ett aktiebolag för att vara säker på att hålla isär sina uppdrag och inte hamna i en jävsituation. Hon är noga med att tala om för tidningskunderna vilka kommunikationsuppdrag hon har.

– I mitt AB gör jag alla kommunikationsjobb. Men jag har kvar min enskilda firma också. Där skriver jag fristående artiklar till tidningar. När sådana jobb faller in ser jag det som grädde på moset. Ändå är det väldigt skönt att slippa vara beroende att den inkomsten.

Isabella Iverus

Åsa Ohlsson, ordförande i Frilans Riks. Foto: Tomas Ohlsson

Avtal som fråntar frilansaren dess upphovsrätt fortsätter att dimpa ned i mejlboxarna. Senast ut är Egmont Kärnan. Frilans Riks jobbar för att medlemmarna ska följa en verksamhetsplan och agera.

– Det lösgjorde förstås energi att slippa jobba under villkor som man inte kan stå för, säger Tinni Ernsjöö Rappe, frilansjournalist och författare, och en av dem som öppet gick ut och tog avstånd mot tidningen Leva PS! fulavtal. Bland annat här i FrilansJournalisten.

Tinni konstaterar att hon har fått mycket stöd och uppmuntran från folk i branschen efter det som hände. Men att man måste vara tuff.

– Att säga nej genererar ju inte automatiskt nya jobb. Men jag blev bara så osugen att jobba med ett företag som behandlar frilansar så och tänkte att det måste lösa sig.

Senast ut av mediaföretag som skickar ut liknande avtal är allstå Egmont Kärnan. De gör bland annat gör serie- och pysseltidningar för barn och vuxna. Det aktuella fulavtalet gäller titeln ”Min Häst”. I avtalets nuvarande form måste frilansaren avsäga sig hela rätten till text och bild.

Enligt utvecklingschefen Daniel Karlsson är inte tanken att slå några frilansar på fingrarna.

– Det är en svår ekvation. Det handlar om att hitta lönsamhet genom att sälja vidare material.

Men går Egmont dåligt?

– Nej, inte alls.

Egentligen vill han inte bli citerad. Med hänvisning till att företaget fortfarande arbetar med ett slutgiltigt avtal. Men svaren på mejlfrågorna uteblir och i årsrapporten från 2010 redovisar bolaget en vinstökning på drygt 27 miljoner Euro.

Frilans Riks ordförande Åsa Ohlsson känner till problemen med Egmont Kärnans försök till fulavtal. Diskussionen har pågått sedan i höstas. Hon tycker dock att bolaget gör ett ganska okunnigt intryck.

– Det är intressant att utvecklingschefen säger att han inte vill skada någon. För de två versioner som jag har sett är nästan identiska. I den senaste versionen skiljer de på ideell och ekonomisk upphovsrätt. Men ideell upphovsrätt går aldrig att förhandla bort – det är ju självklart. Det verkar som om de försöker dribbla bort frilansarna.

Dessutom finns den springande punkten kvar, att frilansen är ansvarig gentemot de intervjuade men fråntags rätten till sitt eget material, om eller när det säljs vidare.

Åsa Ohlsson ser ingen förbättring när det gäller att respektera upphovsrätten. Det tillfälligt upplevda lugnet efter höstens topp beror snarare på helgdagar än på en förändring.

– Tvärtom. Tyvärr gör alltfler bolag så här. Även Sveriges Radio har sedan länge satt i system att skicka ut fulavtal.

Kampen är således långt ifrån över.

Därför understryker Åsa Ohlsson hur viktigt det är att känna till att förbundet har en handlingsplan, att medlemmarna att vet om den och i möjligaste mån försöker följa den. Det är genom att nätverka och slå larm som det här går att göra något åt. Bland annat genom att informera de anställdas arbetsplatsklubbar.

För Tinni Ernsjöö Rappe gick det bra. Hon erbjöds snart ett annat uppdrag som hon är nöjd med.

– Det är så klart tråkigt att det slutade så här. För att få vara kvar hade jag varit tvungen att skriva på och det var inget alternativ.

Isabella Iverus

Stig Martinsson anmälde sig som arbetslös i slutet av sin frilanskarriär, men kunde inte leva på den a-kassa han fick.

Den ene betalade sin a-kasseavgift men kunde inte leva på ersättningen som arbetslös. Den andra slutade betala till a-kassan för att den var dyr och oflexibel. Är det verkligen någon mening med att vara med i a-kassan för frilansande journalister med F-skattsedel?

I januari 2009 anmälde sig frilansjournalisten Stig Martinsson från Ingelstad som arbetslös. Det innebar att han fick lägga sin firma, som han haft sedan 1995, vilande. Den ersättning han fick från a-kassan det året blev cirka 9 200 kronor – före skatt. Han tycker att arbetslöshetsförsäkringen är alldeles för låg.

– När jag frilansade hade jag, framför allt i början på 2000-talet, en genomsnittsinkomst på omkring 19 000 kronor per månad före skatt, säger han.

Problemet var att det sista året, 2008, började det gå dåligt med frilansandet. Stig har skrivit för tidningar som Land Lantbruk, Lantbrukarens affärer, Näringsliv i Småland och Kyrkans tidning (bland annat) men den ekonomiska nedgången märktes på antalet beställningar, och ett avtal han haft med en tidning sades upp.

– Jag försökte sälja in jobb men tidningarna bad mig återkomma, för de hade så dåligt med pengar. Och det var problemet – jag väntade lite för länge. Hade jag anmält mig som arbetslös tidigare, hade de minskade inkomsterna inte påverkat a-kassans nivå på samma sätt, säger Stig.

Det har alltid varit självklart för honom att vara med i facket och att tillhöra en a-kassa. Men när han drabbades insåg han att tryggheten inte var så stor. Via arbetsförmedlingen fick han en introduktionskurs i vård och omsorg, och gjorde praktik på ett vårdboende, där han också fick några timmars vikariat.

– Men ekonomiskt var det länge ohållbart för min del.

Hur har du klarat dig?

– Som tur är har jag en fru som har haft fast arbete hela tiden, så jag har fått leva på henne.

Till sist fick han mer arbete på vårdboendet, och dessutom erbjöds han att arbeta med svenska för invandrare.

– Då avanmälde jag mig som arbetssökande, säger Stig.

I januari blir Stig 65 år och då går han i pension.

– Det har känts meningsfullt att arbeta med invandrare och gamla i slutet av min karriär, så jag är nöjd. Men det är ändå fel att det ska vara omöjligt att klara sig på sin a-kassa, säger han.

Lotta Zachrisson bor i New York där hon frilansar åt flera svenska medier. Hon är med i facket men gick ur a-kassan när avgiften höjdes kraftigt 2007.

Lotta Zachrisson, 35, bor och frilansar i New York, där hon bland annat arbetar för P3 Populär, Vagabond, Aftonbladet, ETC, Elle och Cinema. Hon har valt att stå utanför a-kassan, trots att hon är med i facket.

– Jag gick ur a-kassan när avgifterna höjdes kraftigt efter regeringsskiftet (2007). Jag tyckte att a-kassan kändes överflödig, även om jag vill stödja det arbete som facket gör.

Är du inte orolig för att bli arbetslös och stå utan a-kassa?

– Jag tänker så här: Om mitt frilansande är på väg åt fel håll, så har jag tillräckligt med tid innan jag förlorar alla mina uppdrag för att hinna gå med i a-kassan igen och vara med så länge jag behöver för att få ersättning. Jag ser också till att ha många olika uppdragsgivare för att inte förlora alla jobb på en gång. Dessutom skulle jag verkligen dra mig för att stänga ner firman och kalla mig arbetslös. Jag har tidigare tagit jobb på Citymail och på restaurang, och gör hellre det för att kunna fortsätta sälja några frilansreportage vid sidan av. För mig är det också viktigt att bo utomlands och skulle jag bli arbetslös måste jag flytta hem igen. Jag är långt ifrån en trygghetsnarkoman – frihet är viktigare för mig än trygghet.

Hur skulle a-kassan se ut för att du skulle betala avgiften i dag?

– Självklart skulle det vara bättre om man slapp ha firman vilande och kunde vara arbetslös på deltid, men ändå ta de uppdrag man får för en mindre a-kasseersättning. Men jag förstår att det är svårt att räkna ut hur mycket en frilansare tjänar per månad. På ett sätt är jag deltidsarbetslös nu, kan man säga, eftersom jag tjänar mindre nu än jag gjorde under det år jag frilansade från Jerusalem. Men jag har ju valt att jobba från en annan plats och kan inte begära att staten ska gå och täcka upp för dåliga månader.

Hur klarar du dig då?

– Jag håller på med frilansjournalistik på deltid och gör annat för att dra in resten av den inkomst jag behöver. New York är fullt av entreprenörer och det känns annorlunda mot Sverige – här håller många fler på med lite av varje och har inte bara ett enda jobb eller en enda inkomstkälla. Jag gillar variation och har bland annat utbildat mig till yogalärare för att så småningom kunna arbeta med något som är mer fysiskt. Vi har inneboende också, för att klara den dyra New York-hyran. Jag har även lite andra projekt på gång. Framtiden känns mer spännande än oroande.

Wolfgang Ramstedt är kassaföreståndare på Journalisternas a-kassa. Han säger att Stig hade otur – hade han blivit arbetslös något senare så hade reglerna varit mer till hans fördel.

– Reglerna ändrades nyligen, och de innebär att du som företagare kan räkna den inkomst som ska ligga till grund för a-kassan antingen från ditt sista taxerade verksamhetsår, eller två år innan sista året. Alltså: Blir du arbetslös 2011, kan a-kassan antingen utgå från 2010 som taxeringsår eller välja 2008–2009, om de var bättre år rent inkomstmässigt. Dessutom finns nu en regel för dem som haft firman kort tid, i 24 månader eller mindre, som innebär att a-kassan kan använda den inkomst du hade under din sysselsättning innan du blev företagare, säger Wolfgang Ramstedt.

Vinner man något på att dra av så lite som möjligt, alltså låta en stor del av företagets intäkter gå till lön och skatt?

– Det beror på – men egentligen inte, eftersom det finns ett tak på a-kasseersättningen, en dagpeng på 680 kronor.

Är cirka 14 000 kronor i månaden före skatt alltså max vad du kan få som arbetslös?

– Det beror på, har du dessutom fackets försäkring, täcker den upp till 80 procent av din inkomst. Vårt fackförbund, SJF, har en sådan försäkring tecknad med Bliwa Skadeförsäkringar, säger Wolfgang Ramstedt. (Läs mer om dem här )

Vilket är ditt bästa tips till frilansare som vill ha en acceptabel a-kassa?

– Det är att du i god tid bestämmer vilken som är din lägsta nivå för vad du behöver ha i inkomst. Problemet för egenföretagare är att arbetslösheten smyger sig på, många identifierar sig med sitt företag och vill inte ge upp utan klamrar sig fast vid tanken att det kommer bli bättre. Om dina inkomster är på väg ner kan det vara bra att ha satt en undre gräns och intala sig – sjunker inkomsten till den här summan måste jag anmäla mig arbetslös och sluta vara företagare.

Kan du förstå att många frilansar slutade betala till a-kassan då regeringen höjde kostnaden 2007?

– Visst var det dyrt med nära 400 kronor i månaden, höjningen gjorde avgiften sju gånger dyrare än innan. Även om den sjunkit är avgiften fortfarande större än förut, fast bara tre gånger större. Trots allt är det ändå bra att betala, tycker jag – för visst är det klart bättre att kunna få 14 000 kronor i månaden än ingenting. Förhoppningsvis handlar det bara om några månader i livet, säger Wolfgang Ramstedt.

Ana Udovic

Mark Olson och Bulle Davidsson på Redaktas balkong. ”Vår lokal ligger mitt i centralaste Linköping. I bakgrunden syns Linköpings domkyrka”, säger Mark. Foto: Britta Linebäck/Redakta

En av Sveriges äldsta frilansgrupper, Redakta Reportage, firar 30 år i år. Två av medlemmarna berättar hur man överlever i en konjunkturkänslig bransch, vad som gör frilanslivet så oemotståndligt och varför det går utmärkt att samarbeta utan chef.

Grattis till ert 30-årsjubileum! Hur firade ni?

– Tack! Vi hade en stor fest, och innan festen var det vandring genom Linköping, från källarlokalen där Redakta började för 30 år sedan till de fina lokalerna vi har i dag, en etagelägenhet i centrala stan. Under vandringen berättade vi anekdoter från åren med Redakta, säger Mark Olson, 61, som arbetar med journalistik och layout och var med och grundade femmannagruppen Redakta 1981 ihop med Staffan Gustavsson (japp, även han är kvar än!).

Tänkte du då att du skulle frilansa så här länge?

– Nej, 1981 kunde jag inte se mig själv som 60-åring och frilans. Och en period i början av 1990-talet så jobbade jag på dagstidning. Men bara i några år. 1995 var jag tillbaka på Redakta. Jag har inte behövt se tillbaka – jag har inte ringt ett enda säljsamtal sedan dess, säger Mark Olson.

– Vi som arbetar här har inte valt att frilansa för att vi inte fick något bättre, utan för att vi ville det. Det innebär att vi är företagare, något jag inte tänkte på i början men som jag inser har stor betydelse. Småföretagarna utgör faktiskt 99 procent av alla företag i Sverige. Tre av fyra är soloföretag, som våra, säger Bulle Davidsson, som frilansat sedan 15 år tillbaka.

Ni är i dag åtta personer, och sex av er har varit på Redakta i 16 år och mer. Vad är nyckeln till att kunna ha en stabil frilansgrupp så länge?

– En nyckel är att vi valt våra arbetskamrater. Varje ny person som kommer hit får gå igenom en process – och vi har aldrig behövt ragga nya frilansar, snarare är det fler som vill än vi har haft plats för. Vi har bra stämning, är lite som en familj här, säger Mark.

– Jag tror det är viktigt att vara generös, och att utgå från att alla andra är det också. Det går inte att vara i en grupp och sitta och hålla på sitt. Vi pratar med varandra och är inte rädda för att be om hjälp, läser varandras texter och vi marknadsför oss också som grupp. Faktum är att jag under en period arbetade hemma eftersom jag hade fixat ett fint arbetsrum där. Men redan efter några månader kände jag att det var helt fel. Jag är en social person och jag behöver diskutera jobb, plus att det generar uppdrag att vara flera. Så jag kom tillbaka. Jag får stimulans här, och mer gjort, säger Bulle.

Kan ni inte konkurrera om uppdrag med varandra?

– Nej, vi brukar prata med varandra om vad vi håller på med. Det fungerar snarare tvärtom – man ger varandra uppdrag om man har för mycket, så att uppdraget stannar inom gruppen, säger Bulle.

Ni tycker inte att ni är särskilt fattiga på grund av frilansandet, utan tjänar ungefär som anställda journalister i regionen. Varför går det så bra?

– Man kan säga att vi är väl etablerade i det svenska medielandskapet vid det här laget. Plus att vi har bred kompetens i gruppen – vi kan både ord, bild och form och vi har möjlighet att gå ihop och ta på oss hela jobbet med att göra exempelvis en tidskrift. Du kan komma med en idé som vi gör en färdig produkt av, säger Mark.

Ni heter Redakta Reportage, gör ni mycket reportage?

– Vi heter det eftersom vi gjorde mycket reportage på 80- och 90-talet. Men i dag gör vi färre reportage – de är svårare att leva på numera. I stället sysslar vi mer med samhällsinformation, säger Mark.

– Jag skrev en del för Östgöta-Correspondenten tidigare, och det var roligt, men de har så låg budget nu så det går inte längre, säger Bulle Davidsson.

– Men kollegan Ivana Vukadinovic gör fortfarande fina personporträtt för dem, regelbundet, fyller Mark i.

Just nu arbetar de med att lämna ett av årets fyra nummer av Lärorik, en skrift för pedagogisk utveckling i förskolan och grundskolan, som ges ut av Linköpings kommun. Mark och många fler i gruppen är med i facket, men nu börjar Mark tröttna på Journalistförbundets inställning till de journalister som arbetar med samhällsinformation.

– Tittar du på ett reklamblad och jämför med en informationsskrift av den typen vi gör, så är det en helt annan sak. Vår uppgift är inte att marknadsföra en vacker bild av en myndighet. Vi vill skapa bra upplysning som hjälper folk ta vara på sina rättigheter och kanske också hjälpa myndigheter att utvecklas. Det är en värdig och kreativ uppgift. Journalistförbundet verkar inte bry sig att information från den gemensamma sektorn alltmer sköts av reklambyråer. Det är en förlust för demokratin, som jag ser det, säger Mark.

Vad är det bästa med frilanslivet?

– Flexibiliteten, den är jätteviktig för mig. Nu är mina barn stora, men när de var mindre var det en enorm frihet i att kunna gå hem tidigt och jobba in på kvällen i stället, säger Bulle.

– Jag hade aldrig haft så roliga uppdrag som jag har om jag inte varit frilans, säger Mark.

Ni betalar per kvadrat, mellan 3000 och 4500 kronor i månaden kostar det att hyra plats hos er. Alla utom två har eget rum. Hur har ni organiserat det för att det inte ska bli bråk om städning, disk och ekonomi?

– Vi hyr lokalen genom vår ekonomiska förening. Den betalar också för apparater vi delar på, som skrivare, kopiator och kaffebryggare. Så har alla sina enskilda firmor vid sidan av det. Vi har ett städschema där alla har sina städveckor för de gemensamma utrymmena. Den som har hand om bokföringen slipper städa.  Städning har alltid varit en del av frilanslivet, säger Mark.

Hur klarar ni alla gemensamma jobb utan chef?

– En av styrkorna med frilansgruppen är ju just att det är en platt organisation utan någon som bestämmer. Vi mår bra av att samarbetet bygger på den goda viljan, att vi slipper hierarkier. Vi är alla på samma plan. Så funkar det bäst, säger Mark.

Ana Udovic

Fakta:
Redakta Reportage är en frilansgrupp grundad 1981 med säte i Linköpings innerstad.

Gruppen består av åtta personer: Staffan Gustavsson, fotograf, Mark Olson, journalistik och layout, Bulle Davidsson, journalist, Agneta Trägårdh, journalist, Ivana Vukadinović, journalist, Britta Linebäck, journalistik och layout, Johan Granath, journalist och Catarina Gisby, journalist.

Flera i gruppen samarbetar, bland annat driver de gemensamma projektet Forma Viva, som producerar samhällsinformation, tidskrifter, böcker, broschyrer och utbildningsunderlag.

Mer om Redakta kan du läsa här: redakta.se.

Charlotta Zingmark gick ur facket när hon blev frilans. ”Det blev helt enkelt för dyrt”.

Frilans Riks har gjort en uppskattning att bara 50–60 procent av landets alla frilansar är med i Journalistförbundet. Vi kontaktade några frilansjournalister som valt att stå utanför facket och frågade – varför?

Charlotta Zingmark, 43, bor i Stockholm och frilansar för bland annat Med Tech Magazine och facktidningen DIK forum. Charlotta har varit med i Journalistförbundet i 13–14 år. Men för fem år sedan, då hon började frilansa, gick hon ur.

– Den konkreta orsaken var att det blev för dyrt. När jag gick ur, låg avgiften på cirka 750 kronor i månaden. Det tog emot att gå ur, för jag tycker ändå principiellt att man ska vara med i facket.

Känner du dig inte otrygg?

– Nej, det gör jag inte. De få gånger jag haft kontakt med förbundet har de inte kunnat hjälpa mig, de sa att de inte hade kompetensen för just mitt problem, trots att jag kollat upp vilka regler som gällde och att det tydligt framgick att arbetsgivaren stred mot reglerna.

Vad skulle få dig att gå med igen?

– Jag skulle vilja gå med av solidaritetsskäl, men rent konkret behöver jag nog se tydligare att facket verkligen kan hjälpa frilansar, trots att vi är egenföretagare.

Daniel Brodén är frilans inom webb-tv och film och har valt att stå utanför facket.

Daniel Brodén, 40, bor i Västerås och arbetar med webb-tv på flera lokaltidningar och filmar utbildningsmaterial för skolor. Han har försörjt sig på frilansandet i fyra år, men har valt att stå utanför facket.

Varför?

– Jag har tänkt att jag inte haft behov av facket, eftersom jag är egenföretagare. Det är också en svår gränsdragning, ibland hyr jag in folk, och då är jag ju arbetsgivare själv.

Men är det inte bra att vara med i en större organisation när arvodena går ner och medieägarna börjar talla på upphovsrätten?

– Jag är alltid väldigt hård med publiceringsrättigheter, de förhandlingarna har fungerat bra. Sedan är det klart att intäkterna är för små, i grund och botten – frilansjournalister kunde fakturera mer på 90-talet än de gör i dag. Samtidigt står vi ju inför en stor förändring, hela mediekartan ritas om. Om 30 procent av alla tidskrifter går omkull inom tio år så hjälper det ju ingen att arvodena är okej. Jag tycker att det största hotet kommer från alla unga som vill bli journalister och arbetar gratis. Vem som helst kan skaffa en videokamera och spela in film. Jag har arbetat sedan 1994 och frågan är – hur ska jag ta betalt för min kompetens?

Vad skulle få dig att gå med i facket?

– Jag tycker att en alldeles för stor del av arbetstiden går åt till att sälja in jobb. Därför skulle jag gärna vilja ha mer hjälp med säljbiten. Så om facket kunde fungera som en förmedlare som berättade vilka uppdragsgivare som finns, till exempel ha en sajt där man kunde lägga in sina alster till försäljning – då kanske jag skulle gå med.

Journalistförbundet räknar att omkring 15 procent av medlemmarna är frilansjournalister – eller 2000 personer. Och frilansjournalisterna blir inte färre.

– Utvecklingen går snarare åt andra hållet, allt fler börjar frilansa, säger Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet.

Omkring hälften av alla frilansjournalister är med i facket, enligt uppskattningar från Frilans Riks. Vore det inte bättre om de var fler?

– Jo, men samtidigt – femtio procent är en mycket högre organisationsgrad än normalt för egenföretagare inom tjänstemannasektorn, säger Jonas Nordling.

Vad svarar ni de frilansar som inte är med i facket eftersom ”de gör ju ändå inget för oss”?

– De som inte ser alla fajter med arbetsgivarna som tas varje dag på redaktionerna, inser kanske inte hur fackligt arbete ser ut. Det är lite Sisyfos över det – vi måste rulla stenen uppför berget varje gång. Och det finns för många journalister på marknaden.

Jonas Nordling vänder sig också emot bilden av facket som ”de”. Lite som John F Kennedy anser han att vi inte borde fråga oss vad facket kan göra för oss, utan vad vi kan göra för facket.

– Facket är inte någon annan, poängen är att vi tillsammans tar fajterna. Vi ska aldrig tänka att andra personer ska ta hand om problemen. Sedan är ju frilanssituationen speciell eftersom det handlar om egna företagare. Varje enskild frilans som vägrar skriva på fulavtal är ju en hjälte, men är du med i facket så kan fler delta i samma fajt.

Dessutom kan de frilansjournalister som är med i facket göra gemensam sak med de fackanslutna som arbetar på redaktioner.

– Medvetenheten hos de anställda har blivit mycket större på sista tiden, att de har gemensamma intressen med frilansar, säger Jonas Nordling och ger som exempel diskussionen med Aller Media – där fick journalistklubben på Aller till förändringar i arbetsgivarens förslag till avtal.

– Klubben såg att nivåerna var för låga i förslaget och såg till att priserna för vidarepublicering höjdes. Sedan är det ändå, i slutändan, en förhandling mellan leverantör och beställare, säger Jonas Nordling.

Han håller med Daniel Brodén om att det är farligt när unga, nyutexaminerade journalister säljer sitt frilansmaterial för billigt.

– Om du gör jobbet för nästan ingenting – varför ska då arbetsgivarna någonsin betala?

Tips! Vill du se vad andra frilansjournalister fått i ersättning för sina artiklar, anmäl dig på arvodesguiden.se. Där kan du också bidra med de ersättningar du fått.

Ana Udovic

Catharina Ekdahl, vd och verksamhetschef på Fotografernas förbund. Foto: Knut Koivisto

Många upprörda röster har höjts efter Frilansjournalistens förra nyhetsbrev om Forma Magazines fulavtal, där frilansarna ska frånsäga sig rätten till sina texter. Men det är inte bara skrivande journalister som får sådana avtal – även fotograferna får dem. Skillnaden är att de allra flesta vägrar skriva på.

– Det var inte många av våra medlemmar som skrev på det, bekräftar Catharina Ekdahl, vd och verksamhetschef på Fotografernas förbund, den största organisationen för fotografer (fotografer finns organiserade i flera förbund, även SJF).

Varför är det så mycket lättare för frilansfotograferna att vägra, jämfört med skrivande frilansar?

– Jag tror att det handlar om att fotografer är bättre på att förhandla, generellt sett. De får visserligen råg i ryggen från oss, men samtidigt har de också inställningen från början att avtal är till för att ifrågasättas. Kanske är det även så att fotografer inte i samma utsträckning har känslan att de är utbytbara, som många skrivande frilansjournalister kan känna, säger Catharina Ekdahl.

Fotografernas förbund erbjuder också dem som fått fulavtal att skicka det till sin jurist, så kan det skrivas om med bättre villkor. Dessutom finns avtalsmallar för ett tjugotal olika typer av bildköpare att ladda ner från sfoto.se, Fotografernas förbunds hemsida.

– Att lämna över ett sådant till sin uppdragsgivare ger ett professionellt intryck, som många gånger är positivt för samarbetet, säger Catharina Ekdahl.

Ni har omkring 2 400 medlemmar, och närmare 2 000 av dem är frilansande fotografer – kan den stora andelen frilansar göra att ni är starkare gentemot medieägarna?

– Ja, det tror jag. Vi är ju verksamma för frilansar i första hand. Det finns inte så många fotografer som har anställningar längre. Journalistförbundet har ju av tradition inriktat sig mest mot dem som har anställningar, säger Catharina Ekdahl.

Allra bäst är det kanske om man inte har något avtal alls?

– Ja faktiskt, många väljer att arbeta utan avtal och i sådana fall skyddar upphovsrättslagen fotografen.

Jonas Nordling, Journalistförbundet. Foto: Tomas Ohlsson

Men viktigast av allt om man får ett fulavtal är att se det som en förhandling, och att få individuella lösningar med sin redaktör, menar hon. Och det är också vad Journalistförbundet vill understryka. Är du egen företagare och har en enmansfirma ska du inte buntas ihop med en massa andra enmansfirmor.

– Det är inte okej att komma med ett dekret att alla skulle gälla under samma avtal när det är individuella företag. Det är viktigt att påpeka det, eftersom många skrivande journalister ser sig som halvanställda och inte som företagare. Men enligt regelverket är man ju företagare och inget annat, säger Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Men hotet då – skriv på, annars tar vi in en annan skribent?

– Den medieägare som hotar med ”take it or leave it” har brutit mot grunden för fri avtalsrätt, eftersom man vägrar förhandling. Samtidigt är ju skrivande frilansjournalister i ett extremt underläge, eftersom det finns så många andra att vända sig till – det finns alltid någon som ställer upp på deras villkor. Ofta har fotografer ett bättre förhandlingsläge eftersom det kan handla om långvariga relationer, säger Jonas Nordling.

Den som har en bra relation till sin beställare, kan lättare förhandla om sina fulavtal till bättre villkor. Problemet är att de som gjort avtalen – som till exempel ledningen på Aller Media samt Forma Magazines – sitter långt ifrån de redaktörer som faktiskt beställer jobben.

– De som sitter i ledningen ger inte alltid beställaren mandat att förhandla, vilket jag tycker är fel. Jag tror att ledningarna är oroliga över den tidningskris vi ser framför oss. De vet inte vad de ska tjäna pengar på i framtiden. De måttar höjd för framtida intäktskällor utan att veta hur dessa ser ut. En del är inte riktigt klara över varför de vill att frilansarna ska avsäga sig sin upphovsrätt – det enda de vet är att de i framtiden måste skära i kostnaderna, säger Jonas Nordling.

Han berättar att samtal pågår just nu om Forma Magazines avtal, och det är ännu inte avslutat.

– Men de verkar inte riktigt ha samma inställning som Allers, det vill säga att lösa eventuella problem, säger Jonas Nordling.

Han kan ibland ha svårt att förstå varför man ska driva tidning om man inte tänker betala för det. Möjligen kan han förstå viljan att snåla när det gäller tidningar som inte har någon bra ekonomi.

– Men bolag som Bonnier och Allers tjänar stora pengar!

Om ett stort mediebolag kommer med fulavtal som frilansarna vägrar skriva på, då kan bolaget omedelbart sluta beställa texter och frilansaren står plötsligt helt utan inkomster – från en dag till en annan.

Finns det i så fall någon kriskassa hos Journalistförbundet att tillgå, så länge förhandlingar pågår? Eller måste man lägga sin enmansfirma vilande och gå på a-kassa, så fort fulavtal dyker upp?

– Vi har inget sådant ekonomiskt stöd till våra medlemmar, förutom a-kassan och inkomstförsäkringen. Det går inte att ha en sådan strejkkassa riktigt, eftersom den då skulle kunna åberopas så fort en frilansare inte får betalt för sitt jobb. Men visst, om vi centralt skulle uppmana alla frilansare att vägra skriva på ett fulavtal från ett stort mediebolag, då blir det ju som en slags blockad. I så fall kan förbundsstyrelsen rent teoretiskt föra en diskussion om konfliktkassan ska användas. Fast jag tror inte att det är rätt väg att gå. Vi måste få upp företagen ur skyttegravarna och börja prata med varandra, säger Jonas Nordling.

Även Journalistförbundet har en jurist, Olle Wilöf, som tar emot avtal frilansjournalister fått och går igenom dem. Förbundet arbetar för närvarande med att utveckla sina avtal för frilansjournalister som går att skicka till beställare, där villkoren är schysstare. Redan i dag finns flera avtalsunderlag att ladda ner på www.sjf.se/frilansriks.

Fakta fulavtal/ Enligt det senaste avtalet, som kom från Forma Magazines AB, får mediebolaget rätt att publicera frilansarnas artiklar i alla Formas tidningar och publikationer under tre år, ibland utan ersättning, ibland till 20 procent av ursprungsarvodet. Dessutom kan tidningen publicera texterna i andra kanaler som ingår i bolaget, samt på webben. Problemet är att det blir frilansen som ska ta ansvar för att de intervjuade godkänner detta. Mer om detta går att läsa i vårt förra nummer, klicka här.

Ana Udovic

Tinni Ernsjöö Rappe, en av de frilansar som inte skrivit under Formas nya frilansavtal. Foto: Jaques Nicolai.

Återigen har frilansar fått så kallade fulavtal att skriva på – där de ska avsäga sig upphovsrätten. Denna gång är det Forma Magazines AB, ägare till bland annat Leva PS och Ica-kuriren, som är boven. Men flera frilansar vägrar skriva på avtalet.

– Dels är det är urdåligt att ett stort vinstdrivande medieföretag ska profitera på mig som kämpar med tusenlapparna, dels handlar det om min trovärdighet som journalist om jag inte kan garantera dem jag intervjuar var och när artikeln publiceras, säger Tinni Ernsjöö Rappe.

Hon har haft ett stående uppdrag för Leva PS i flera år och fick det nya avtalet i början av sommaren. Efter viss betänketid bestämde sig Tinni Ernsjöö Rappe för att inte skriva på. Till nästa nummer av Leva PS gör hon sin sista aktuell kultur-sida, eftersom hon nu inte är välkommen att arbeta för tidningen.

– Som journalist känns det rätt. Ett sådant här kontrakt, med en sådan syn på mig som medarbetare och på journalistik, gör mig väldigt osugen på att jobba för dem. Så det ger inte så stor sorg i hjärtat att inte skriva på. Jag får hitta bättre och justare uppdragsgivare, säger hon.

Frilansjournalister som skriver på avtalet ger Forma Magazines rätt att publicera deras texter eller bilder i alla Formas tidningar och publikationer under tre år, för 20 procent av ursprungsarvodet per återgivning i vissa fall, och i andra fall helt utan ersättning. Den aktuella tidningen som frilansen skriver avtal med får rätt att utan begränsning i tiden publicera texterna i alla sina kanaler, inklusive på webben. Och vid återpublicering är det frilansen som ska ta ansvar för att intervjuade godkänner detta.

– Det innebär att jag som journalist måste ha ett avtal med de jag intervjuar, jag får ett slags ansvarig utgivar-ansvar. Det är en totalt orimlig situation, säger Ann Lagerström som genom åren skrivit mycket för Formas tidningar och som låtit en jurist analysera vad följderna kan bli för den som skriver på avtalet.

– Man måste göra ett val hur långt ner i förnedringen man är beredd att gå, menar Ann Lagerström som inte heller hon skriver på Formas nya avtal. Foto: Ester Sorri.

Själv skriver Ann Lagerström inte på, och avslutar därmed sina uppdrag för Forma Magazines AB. För henne var beslutet självklart.

– Man måste göra ett val hur långt ner i förnedringen man är beredd att gå. Framförallt handlar det om att jag vill ta ansvar för dem jag intervjuat och jag vill veta hur mitt material ska användas, säger hon.

Tinni Ernsjöö Rappe, Ann Lagerström och några andra frilansjournalister och fotografer har talat om att göra någon gemensam aktion för att få ljus på det orimliga avtalet och peppa fler att inte skriva på. Att stå ensam och protestera är inte så enkelt, det är lätt att känna sig liten och betydelselös, resonerar Tinne Ernsjöö Rappe, men som grupp är det lättare att få genomslag.

– Om man är många som säger nej, så blir det problem för tidningen. Det här med Facebook-grupp låter bra, för att försöka nå ensamma frilansar som inte vet hur de ska göra. Men också de anställda på till exempel Leva PS, de står väl inte heller bakom avtalet, de kan också protestera, tycker jag, säger hon.

Olle Wilöf, upphovsrättsjurist och förhandlare på Journalistförbundet, har kontakt med Formas VD Maria Croon.

– Vi för en dialog med Forma om avtalet. Det är en pågående diskussion som jag inte vill kommentera, säger han.

Han håller med om att avtalet är mycket dåligt, men menar att det på kort sikt slår allra hårdast mot fotografer. De bygger ofta upp en sin egen bildbank, och kan sälja bilderna flera gånger, vilket blir omöjligt med Formas avtal. De flesta skrivande journalister arbetar inte så, eftersom få tidningar vill betala för textmaterial som redan publicerats i andra tidningar. Istället handlar det om en utarmning av marknaden på sikt, om tidningsföretagen återanvänder texter.

Vad gäller intervjupersoners integritet håller Wilöf med om att den med nuvarande avtalsskrivning blir svår att garantera för journalisterna.

– Man blir ju tvungen att säga från början att man tyvärr inte vet var texten eller bilder kommer att hamna. Det är viktigt att påvisa att det får orimliga konsekvenser. Det är snarare medieföretagen som borde ta de kontakterna med intervjupersonerna, säger Olle Wilöf.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Att varje år värdera sina kunder utifrån bemötande och betalning gör att man kan satsa rätt året efter, menar Lotta Abrahamsson. Foto: Cicci Jonson/Bilduppdraget

En säljande kontakt varje dag. Så får frilansar snurr på verksamheten, menar frilansjournalist och författare Lotta Abrahamsson, aktuell med boken Full koll, Forum förlag. I grunden handlar det om att gå in, fullt ut, också i rollen som företagare och säljare.

– Det vi måste förstå är att vi agerar på en frilansmarknad, där vi är säljare och våra kunder köpare. Vi måste se på oss själva och vår motpart ur en professionell synvinkel, säger Lotta Abrahamsson.

Hon menar att frilansjournalister ofta missar denna bit, vilket gör att de säljer för dåligt, jobbar för ”fel” kunder och därmed får svårt att klara sig på sitt frilansande. I rollen som företagare behöver man ha koll på vilka kunder som är lönsamma och vilka som är mindre lönsamma, för att veta hur man ska kunna utveckla sitt frilansande.

Anders Hansson, företagsutvecklare och konsult, förklarar att alla större företag analyserar sina kunder och sin verksamhet ur ett lönsamhetsperspektiv och det bör även småföretagare – frilansar – göra.

– Det gäller att sikta mot den typ av kundrelationer som har störst sannolikhet att ge långsiktiga, återkommande affärer eftersom det är det som är lönsammast, säger han.

Lotta Abrahamssons tips för att enkelt få en överblick på lönsamheten i sina jobb är att föra loggbok över dem. Skriv upp all tid du lägger på varje uppdrag, från research till dess att det är levererat och klart. Då ser du direkt timpenningen och kan i slutet av året sammanställa hur mycket du tjänat från varje kund. En analys utifrån dessa uppgifter är en bra bas för att veta vilka kunder man ska satsa mer på och vilka som kanske kan avvecklas.

– Man ska värdera sina kunder utifrån två kriterier: bemötandet och betalningen. Hur är det att jobba för dem, är det trevligt, bemöts man med respekt? Och hur betalar de?

Mest ska man förstås jobba för de kunder som uppfyller båda dessa kriterier, tycker Lotta Abrahamsson. Men kundanalysen kan också hjälpa till att ge drivkraft till jobb som kanske inte är så roliga eller meningsfulla – men som betalar sig bra. Tack vare dem, får man ju råd att lägga tid på mindre välbetalda jobb som man vill göra av idealistiska motiv.

– Sådana saker har också ett värde, men det som är risken för frilansare är att man bara ägnar sig åt det idealistiska och så lever man ett fattigare liv än man skulle behöva, säger Lotta Abrahamsson.

Den affärsmässiga synen på sig själv och den egna verksamheten är också en motor för det allra viktigaste man som frilans hela tiden måste göra för att marknadsföra sig: sälja. Lotta Abrahamsson anser att målet för en frilans ska vara att varje dag ta en säljkontakt av något slag. Ringa eller mejla en ny eller gammal kund med idéer. Höra av sig och kommentera att ens artikel blev snyggt utgjord i tidningen. Följa upp artikelförslag som redaktören inte har hunnit titta på.

– Gör man så här så säljer man löpande. Då kommer man ifrån det där med att skjuta säljandet framför sig och att det bara känns jobbigare och jobbigare.

Bästa kundvården, enligt Lotta Abrahamsson, är att leverera det man lovat till kunden: en välskriven artikel, som kommer i tid och som inte är längre än vad man kommit överens om. Att läsa tidningen, berömma sådant som man tycker blivit bra och att visa att man tycker det är roligt att jobba för tidningen tycker hon också viktigt. Och även en så enkel sak som att skicka med sina kontaktuppgifter i varje mejl.

Marknadsföring i form av Facebook, att blogga eller att ha en hemsida, tycker inte Lotta Abrahamsson har högsta prioritet.

– Visst kan det vara bra att synas på nätet, men risken är att man gör detta istället för att kontakta sina kunder, säger hon.

– En god personlig relation till sin redaktör ökar chansen att få nya uppdrag, säger Camilla Björkman.

Camilla Björkman, frilansjournalist som driver en frilansskola på tidnigen Driva egets hemsida, tror också att sociala medier kan bli en tidstjuv som inte leder till nya uppdrag. Några få frilansar har lyckats att bygga sitt varumärke och få fler kunder, genom bloggande och smart användning av sociala medier. Men så är det inte för de flesta, anser Camilla Björkman.

– Däremot kan man göra lite riktad marknadsföring genom att till exempel ge en positiv kommentar till en chefredaktör om senaste numret, på Twitter eller på Facebook. Sedan kan man följa upp med ett mejl med en idé. Man måste alltid tänka på om den tiden jag lägger ner är värt något i pengar, säger hon.

Camilla Björkman har satsat på att lära känna sina kunder. Efter att ha skrivit några artiklar för en ny kund ser hon alltid till att träffas. Med en god personlig relation till sin redaktör, ökar chansen att få fler jobb. I valet mellan att lägga ut ett jobb på en frilans som redaktören inte känner (eller inte kommer överens med) och en som han eller hon lärt känna som en trevlig, positiv person som gillar ens tidning, väljer ju redaktören det sistnämnda, resonerar Camilla Björkman.

– Man ska alltid vara glad och entusiastisk. Redaktörer älskar att få beröm för att de gör en bra tidning, säger hon.

Samma metod har Camilla Björkman använt när hon letat nya kunder på mässor (till exempel Allt för hälsan och Eget företag) och events där tidningarnas chefredaktörer finns på plats. Genom att gå fram och presentera sig, säga att man gärna vill skriva, och kommentera tidningen positivt ökar chansen dramatiskt att sedan få ja när man skickar en artikelidé, menar hon.

– Jag har fått flera kunder så här. Men man ska inte springa på en massa grejer, utan gå på sådana events där man vet att det finns uppdragsgivare som är intressanta för en. Och man ska alltid ha läst tidningen innan man går fram och ha koll på att man pratar med rätt person (chefredaktör eller redaktionschef).

6 tips för att utveckla din frilansverksamhet:

1. Analysera dina kunder genom att ta reda på vilka som är lönsamma och vilka som inte är det.
2. Satsa på långsiktiga kundrelationer. Lär känna dina kunder.
3. Ta minst en säljande kontakt per dag.
4. Var engagerad i kunden genom att läsa tidningen och kommentera sådant du gillar. Var också tydlig med att du gillar att jobba för tidningen och redaktören.
5. Säg alltid att det går bra för dig. Tidningarna vill ofta jobba med lyckade människor.
6. Om möjligt – presentera dig för redaktören innan du skickar din idé, genom att gå på events där tidningarna finns. Eller genom att ringa innan du skickar din idé.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Joakim Jardenberg anser att Facebook- kampanjen är att likna vid spam. Foto: Niklas Gustavsson

Som en reaktion på Aller Medias fulavtal, uppmanade Frilans Riks till en Facebook-kampanj som protest. Den har väckt genklang i flera tidningar och nu vill Allers ledning träffa Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.  Men inte alla tycker att kampanjen var ett bra sätt att protestera.

I början av sommaren kom Aller Medias så kallade fulavtal – avtal som, bland annat, för en mycket låg ersättning tar ifrån frilansarna rätten till sitt eget material. För att protestera mot avtalen tog Frilans Riks initiativ till en kampanj på Facebook. Via Frilans Riks mejllista Snackbar uppmanades frilansar att gå in på Allertidningarnas Facebook-sidor för läsarna, klicka gilla, och sedan skriva en protesttext i kommentarsfältet. Idén till kampanjen uppstod ursprungligen efter norsk förebild på Aller-frilansarnas mejllista.

Förra helgen pågick kampanjen för fullt och många frilansar skrev det förslag till protesttext som Frilans Riks mejlat ut och som beskriver vad Aller Medias fulavtal går ut på. I en tråd på Facebook-gruppen Journalistbubblan diskuteras kampanjen och det faktum att de aktuella Allertidningarna tagit bort de flesta av inläggen, utan att besvara dem. Inte så konstigt, tycker experten på sociala medier Joakim Jardenberg, som menar att kommentarerna är att likna vid spam eftersom de hade mer eller mindre samma ordalydelse (efter fackets förslag på protesttext).

– Man har naturligtvis rätt att föra en kritisk dialog, men här var man inte det minsta intresserad av det. Det fanns ingen konversationsvilja, som är ett av fundamenten i sociala medier, utan man ville bara trumma ut sitt budskap. Då har man som ansvarig för sidan all rätt att ägna sig åt renhållningsarbete. Sådant här kan leda till att den drabbade tidningen stänger ner sin Facebook-sida, och då har man skruvat tillbaka klockan tre år, säger Joakim Jardenberg.

Fatima Grönblad, ledamot i Frilans Riks, försvarar kampanjen:

– Det kanske var dumt att upprepa samma budskap om och om igen, men samtidigt är det viktigt att informationen kommer ut. Det är också bra att flera skriver samma sak, så att inte en person blir utsatt, säger hon.

Frågan är om kampanjen tjänat sitt syfte, att få Aller-ledningen att lyssna och väcka uppmärksamhet för frilansarnas sak. Frilans Riks ordförande Åsa Ohlsson menar att den bidragit till att fulavtalen uppmärksammats mer än brukligt när det gäller dåliga villkor för frilansjournalister. Hon påtalar att flera tidningar skrivit om saken, Dagens Media, Medievärlden och Journalisten, och att Allerklubben sökt kontakt med Jonas Nordling.

–  Nu har man åtminstone uppmärksammat att det finns ett fulavtal. Vi frilansar är ofta så försiktiga, vi vill inte att det ska bli värre än det är. Men kan det bli så mycket värre? Ofta får ju facket kritik för att inte gör så mycket. Vi vet ännu inte vart det här leder, men det känns bra att veta att man har försökt. Det värsta man kan göra, är att acceptera dåliga villkor i tysthet, det funkar inte, säger Åsa Ohlsson.

Enligt Åsa Ohlsson har mellan 20 och 25 personer skrivit kommentarer på tidningarna MåBra och Allers Trädgårds Facebooksidor. Inte så många kan det tyckas, så jag skriver själv en kritisk rad med egen formulering på en av tidningarnas FB-sidor. Nästa morgon när jag kollar är den borttagen. Några kritiska kommentarer har dock lämnats kvar på sidorna, en av dem är skrivna av Marina Nilsson:

– Jag är också frilansjournalist, så det är en viktig fråga för mig. Eftersom jag inte har Aller som kund nu är det extra angeläget. Jag vet om andra som frilansar för Allerstidningarna och de vågar inte uttrycka sig, säger hon.

Marina Nilsson tycker att kampanjinitiativet var bra, och hon tror att det sammantaget med andra saker som facket gör i frågan, kan bidra till att Aller-ledningen tar till sig av kritiken. Däremot tycker hon inte att det var en bra idé att ha identiska kommentarer.

–  Jag tror det ger mer tyngd i en sådan här kampanj om man skriver ett eget inlägg. Vi kan ju skriva, och då borde vi använda det vapnet. Syftet med att kopiera upp brevet var att visa att vi är många som vill samma sak, men jag tror att det slår tillbaka, det upplevs som mer otrevligt än konstruktivt, säger hon.

Lilian Ottosson, facklig representant på Aller har medverkat till att Aller-ledningen och Jonas Nordling ska träffas.

Lilian Ottosson, facklig representant i klubben på Aller Media vill inte uttala sig om Facebook-kampanjen. Hon vet heller inte om de som ytterst ansvarar för det kritiserade frilansavtalet, VD Stefan Ohlsson och HR-chefen Nils Hederström, har tagit intryck av den. Själv har hon fått många samtal från Frilans Riks och från enskilda frilansar angående avtalet, och hon sympatiserar med protesterna. Därför har hon fört en dialog med Stefan Ohlsson och Nils Hederström, och bett dem återkomma med svar på viktiga frågor som uppstår i och med avtalet. Ett exempel är vem som vid ompublicering ska kontakta intervjupersoner i exklusiva intervjuer. Hon har också medverkat till att Aller-ledningen och Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling ska träffas.

– Jag tror att vi någon gång i höst kommer få till ett datum. Båda parter har sagt sig vara positiva, säger Lilian Ottosson.

Ulrika Nilsson Lokrantz

Magnus Bergström har många gånger upplevt att hans idéer till tidningar stulits.

Är det vanligt att redaktörer snor frilansares idéer? Absolut, tycker Magnus Bergström som slutade skicka idéer till nya uppdragsgivare. Nej, säger Fredrik Nejman, som menar att så kallade idéstölder handlar om att frilansarnas förslag ligger i tiden.

Nästan alla frilansare har väl någon gång råkat ut för att idén som tidningen tackade nej till, senare publiceras. Gjord av någon på redaktionen, eller av en annan frilans. Men handlar det om regelrätt idéstöld? Att redaktionen tackar nej med den sluga baktanken att göra knäcket själva?

En tråd i Facebookgruppen ”Journalister och annat löst mediefolk” berör ämnet och diskussionen engagerar. Flera inlägg kommer från journalister som berättar att de råkat ut för att de skickat konkreta idéer som tidningen nobbat, bara för att senare få se ”sin” idé publicerad. Men några namn på tidningar nämns inte. Ingen vill ju såga av den gren man sitter på…

Magnus Bergström är en av de som gjort inlägg på FB-tråden. Han har många gånger råkat ut för att en idé han presenterat för en tidning fått nej, och sedan har samma idé dykt upp i tidningen. Uppåt 20 gånger tror han själv. Och han tror absolut att det handlar om idéstöld.

– Ofta började jag med att mejla lite kort och sedan när jag ringde upp ville de ha mer information om intervjupersoner. Då tackade de nej och senare hittar jag i princip samma artikel som jag försökte sälja in i tidningen, berättar han.

De första gångerna detta hände hörde Magnus Bergström av sig till tidningen, men svaret var alltid att de redan hade tänkt på idén. Och det är ju förstås omöjligt att motbevisa. Magnus Bergström tror att det är större risk att råka ut för idéstöld när man är ny som frilans och inte har ett etablerat kontaktnät av kunder. Så var det för honom.

– Det var framför allt när jag hörde av mig till nya kontakter, som mina idéer blev stulna säger han.

Så småningom fick Magnus Bergström sin fasta krets av pålitliga kunder och slutade skicka idéer till nya tidningar.

Fredrik Nejman anser att de idéer som frilansar har ofta ligger i tiden.

Fredrik Nejman, som frilansat i många år, tror inte att medvetna idéstölder är vanliga. Istället handlar det om att frilansarnas idéer ”ligger i tiden”. Få idéer är särskilt originella, och risken är stor att redaktionen redan tänkt på ungefär samma sak, eller att andra frilansare hört av sig med liknande tankar.

– Jag tycker att många frilansar går igång alldeles för mycket på sina egna idéer, tror att de är så unika. Min teori är att de som tycker att tidningar snor idéer inte jobbat på en tidning och vet hur det funkar med idéarbetet där.

Själv tycker han sig en gång i sin frilanskarriär ha blivit bestulen på sin idé. Han och en kollega hade gjort en stor enkätundersökning om hur olika branscher tillämpade jämställdhetsplanen. De hörde av sig till en större dagstidning som tackade nej. Veckan efter publicerade tidningen en artikel byggd på en likadan egen, men mindre, undersökning.

– Där känns det som att vi födde en idé hos dem. Men som frilans får man vara beredd på att man sätter igång idéer som sen ligger i bakhuvudet på redaktörerna och så gör de något eget.

Ungefär så tänker också Rebecka Edgren Aldén, redaktionschef på Damernas värld. Idéstöld – aldrig, men däremot kan frilansars förslag bidra med input i det flöde av idéer som föds och bollas på en redaktion.

– Jag kan få upp till 30 förslag i veckan, och självklart kan jag få inspiration därifrån utan att köpa hela idén. Det är svårt att veta var en idé börjar och slutar, säger hon.

Rebecka Edgren Aldén har både varit frilans under flera år och jobbat som redaktionschef på flera tidningar inom Bonnier under snart sex år. Hon har många gånger varit med om att andra tidningar skriver om just de ämnen som nyligen diskuterats på den egna redaktionen. Ämnen som ligger i tiden. Hon håller med Fredrik Nejman om att de idéer som frilansar skickar sällan är särskilt unika och att risken är stor att redaktionen redan på ena eller andra sättet har något liknande på gång.

– Frilansarna skulle bli förvånade över hur lika deras idéer är. Just nu vill till exempel alla skriva om skilsmässor, säger Rebecka Edgren Aldén.

Ulrika Nilsson Lokrantz