Foto: Micke Quiding
Petra Quiding, 47, är frilansjournalisten från Malmö som arbetat konkret för den fria och oberoende journalistiken. I slutet av 90-talet jobbade hon i ett kvinnligt nätverk med inhemska journalister som startade Kambodjas första oberoende radiostation. De utbildade också journalisterna i radio. Nu åker hon snart till Madagaskar för att under ett år utbilda journalister där.
Berätta, vad ska du göra? Jag ska jobba som mediakoordinator för en amerikansk biståndsorganisation, Search for common ground, som arbetar med demokratifrågor i hela världen. Madagaskar har just haft en statskupp och nu ska man försöka jobba för ett nyval. I den processen behövs oberoende journalistik, och det finns det inte nu. Jag ska åka runt och utbilda journalister och diskutera nyttan av oberoende journalistik och sen försöka få dem att arbeta utifrån detta.
Vad är största utmaningen med ett sådant uppdrag? Det går inte att åka dit och tro att det är som i Sverige. Jag måste försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren, alltså försöka använda de av mina erfarenheter som kan fungera på Madagaskar och med deras förutsättningar. Det är väldigt svårt, det vet jag sedan Kambodja och när jag kom dit med massa idéer – där det mesta kom på skam! Jag kan inte komma dit och redogöra för pressetiska regler och tro att alla ska kunna ta till sig det.
Vad kan arbete för en fri press på en väldigt grundläggande nivå vara? Till exempel att visa att det är bättre att låta bli att skriva något som inte är sant eller som bygger på rykten. Att försöka hitta andra sätt att berätta en viss historia på, så att man vare sig ljuger eller är alltför kontroversiell mot olika intressen. Det är ofta där man får börja. Det är skitsvårt eftersom folk är så beroende av den lokala mediekorruptionen. Ett sätt kan också vara att skapa nätverk mellan journalister så att de får en plattform för att diskutera sin arbetssituation.
Vad har du med dig i bagaget som gör att du passar för denna uppgift? Jag började jobba heltid som journalist 1986-87, och jag har frilansat sedan 1995. Jag har täckt in alla tre mediagrupper, jag har varit fackligt aktiv (bland annat som ordförande för Frilans Riks 2004) och jag har erfarenhet av arbetsledning. Jag inbillar mig också att man som frilans passar extra bra eftersom man får hantera så många olika situationer, olika arbetsgivare, olika ämnen, ekonomi ena dagen och förhandlingar andra. Jag kan också det tekniska med att bygga upp en radiokanal, eller en tv-kanal. Den här bredden får man inte som fast anställd.
Vilken är den viktigaste fackliga frågan för frilansjournalister, tycker du? Vår vidareutbildning, inte minst eftersom vi blir fler och fler frilansar hela tiden. Jag är inte säker på att svenska journalister står sig lika bra internationellt som förr. Till exempel tycker jag att omvärldsanalysen av finanskrisen var erbarmlig. Generellt tycker jag att det är analyserna och uppföljningarna som behöver bli bättre, att man ställer frågan varför. Varför uppstod den här finanskrisen? Det tog lång tid innan vi fick veta något om det.
Vilka är dina huvudsakliga uppdragsgivare och ämnen? Jag hoppar in en del som intake och producent på Sveriges Radio Studio ett och håller ibland utbildningar på Fojo. Men huvudsakligen producerar jag radio. Nyligen avslutade jag en tre år lång serie för P1 om stadsodling, Odla med stadsgrönt. Jag gör en del musikjournalistik också.
Frilansar du om tio år? Ja, absolut, det är jag övertygad om. Jag och min man Micke har skaffat ett boende i Grekland och vi försöker jobba så mycket som möjligt därifrån. Så jag tänker att jag ska fortsätta som frilans med Balkan som centrum.
Ulrika Nilsson Lokrantz
