Erik Skogh. Foto: Låtta Skogh
Erik Skogh är 41 år och bor med sin fru Låtta och döttrarna Saskia, 9 och Elsa, 7, i radhus i Malmö. Efter 13 år som frilansjournalist vill han nu specialisera sig än mer som vetenskapsjournalist inom framför allt om vård- och hälsofrågor. Det har blivit möjligt genom att han har fått FAS journaliststipendium för att fördjupa sig i den äldreforskning som bedrivs vid CASE, ett tvärvetenskapligt centrum, vid Lunds universitet.
Varför sökte du stipendiet? Jag sökte det redan i somras eftersom jag kände att det är ett spännande område. Det är en tickande bomb med äldrestrukturerna i hela västvärlden, där vi blir äldre och äldre, och inte kommer kunna ge kvalificerad omsorg till alla. I och med skandalen kring vårdbolaget Carema har det blivit väldigt aktuellt. Stipendiet är ett arbetsstipendium på 30 000 och jag får ganska förutsättningslöst sätta mig in i forskningen vid CASE.
Vad hoppas du arbetet ska leda till? Jag hoppas att det ska dyka upp nya spännande forskningsresultat som kan ge konkreta artikelidéer till framför allt några av de tidningar jag skriver för: Fysioterapi som är sjukgymnasternas tidning och Omvårdnadsmagasinet som är sjuksköterskornas populärvetenskapliga tidning. Stipendiet ger mig möjlighet till en månads research, sådant som jag gör ändå. Men nu kan jag gå djupare in i det och hitta fler nya vinklar.
Vilka fler tidningar skriver du för? Jag jobbar rätt brett och får också en del uppdrag av Kyrkans tidning och Restauratören, som är hotell- och restaurangbranschens tidning. En av tjusningarna med att vara frilansjournalist är att man kan hoppa mellan olika miljöer och skriva om väldigt många olika ämnen. Jag gick ut den ettåriga journalistutbildningen på Lunds universitet 1998 och har haft 44 uppdragsgivare sedan dess.
Men nu vill du nischa dig? Ja, jag vill utveckla mig som vetenskapsjournalist inom vård och hälsa. Det är roligt att bli expert inom ett fält. Det här stipendiet blir ett led i den utvecklingen.
Vad är det bästa och sämsta med att frilansa? Det bästa är friheten. Dels över tiden och dels över uppdragen. Mitt motto är: Som frilans kan jag aldrig bestämma när jag ska jobba, men jag kan alltid bestämma när jag ska vara ledig! Att kunna fördjupa mig och bearbeta artiklarna så att jag är nöjd med resultatet är en annan fördel. Nackdelen är att det är svårt att få det att gå ihop. Man når aldrig en riktigt stabil nivå, så det är ständigt en jakt för att hitta nya uppdragsgivare, som är intresserade av att köpa in material. Ska man se det krasst så tjänar jag inte så mycket på ett år. Det blir inte så många pensionspoäng… så det orange kuvertet är lite ångestframkallande.
Kan du ta betalt enligt frilansrekommendationen? Jag tycker att den sätter någon slags ribba så att man inte sjunker hur lågt som helst. Sen justeras den upp varje år och det gör att jag också höjer mina arvoden varje år. Jag har hittills aldrig stött på problem med det. När jag kontaktar nya uppdragsgivare brukar jag alltid fråga om de följer frilansrekommendationen.
Vilken frilansfacklig fråga tycker du är viktigast inför 2012? Kampen mot fulavtalen. Det verkar vara mycket sådant på gång med skrivningar där man ska godkänna vidarepubliceringar i dotterbolag så att man tappar kontroll över sitt material. Med den typen av avtal kan man ju inte säga till intervjupersonerna var artikeln ska publiceras. Det är också en ersättningsfråga.
Ulrika Lokrantz Nilsson
