Friheten lockar frilansarna, men långt ifrån alla är nöjda med sin arbetssituation.
Många myter omger journalistyrket och mest av allt de som frilansar. En ny uppsats visar att friheten är det som vi alla längtar efter. Men trots det är långt ifrån alla nöjda.
Frihetslängtande grävare som vill rikta in sig på ett område eller människor lite vilsna i tillvaron som valt att jobba ensamma hemma på kammaren? Ja, föreställningarna om frilansar är många.
Kanske var det därför som de blivande journalisterna Gustav Bådagård och Oskar Hannler, som studerar på journalistprogrammet vid Södertörns högskola utanför Stockholm, valde att skriva sin C-uppsats om just denna grupp.
– Vi har även tänkt tanken själva, att bli frilansar, och även hunnit skriva ett par artiklar under vår utbildning, säger den ena av uppsatsförfattarna, Gustav Bådagård, som liksom sin kollega blir utexaminerad i januari 2011.
De valde att basera sin uppsats på ett antal kvalitativa intervjuer med frilansar för att kunna gå djupare in på förklarande resonemang kring både frihetsbegreppet och yrket som helhet.
Att hitta en sorts personlighetstyp var inte tanken, snarare utforska vad som är så speciellt med yrket och vilka som söker sig dit.
– Vi kunde konstatera att de vi intervjuade alla var väldigt olika och hade olika ingångar i yrket. Men samtliga gillade att skriva och att själv sätta gränser för sitt jobb.
Friheten var alltså en viktig drivkraft liksom intresse för ett visst ämne.
De får medhåll av Michael Allvin, psykolog och forskare vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet.
– I den studie vi gjorde om just frilansjournalister lite tillbaka i tiden fick vi fram två tydliga grupper där den ena var nöjd och den andra missnöjd. De som valt att själva bli frilansar trivdes medan de som blivit det av andra skäl, inte var lika nöjda.
Som ofrivillig frilans räknades även de som angav familj som anledning. Till exempel att man hade små barn eller ville slippa långa resvägar till och från jobbet.
– Man kan säga att den nöjda gruppen lät arbetet styra livet och jobbade gärna lång tid i sträck, på helger och kvällar och tog ledigt när det var möjligt, medan de andra hade fritiden i fokus.
De senare frilansade för att ha möjlighet att vara ledig med familjen och tog gärna långa luncher, tränade och gjorde ärenden mitt på dagen.
Men var alltså inte lika nöjda med sitt yrkesliv. För, precis som de flesta frilansar redan känner till, går det inte alltid att välja vad man jobbar med. Många får istället göra det som finns tillgängligt.
Det visade även uppsatsen: Skillnaden i frihet mellan anställda journalister och frilansar på det yrkesmässiga planet verkade inte vara så stor. De på redaktionerna kunde gräva eller göra längre jobb och det upplevdes som en möjlighet. Det var däremot näst intill omöjligt för frilansarna.
– Idag krävs i princip en fast lön för att finansiera långa reportage på egen hand, säger Gustav Bådagård.
Men de starka föreställningar som omgärdar journalistyrket – liksom läkare, psykologer och andra som anser sig ha ett högre uppdrag – tror Michael Allvin ställer till det. Det är svårt att någonsin bli nöjd.
– Vi såg att många litet äldre kroknade under kravet att alltid dra in egna jobb till exempel och tyckte att det som de gjorde aldrig motsvarade vad de egentligen hade tänkt sig.
Plus att medellönen är låg. 2009 tjänade en frilans i snitt 20 929 kronor i månaden.
Michael Allvin tror att arbetsmarknadens förändring med färre fasta tjänster och större tidspress sliter hårt på alla de som har andra plikter än bara jobbet. Då behöver man trygghet.
Och en nyligen publicerad studie av unga journalister i Finland bekräftar den teorin. 40 procent av dessa hade medicinerat mot depression eller sömnlöshet. De flesta av dem fanns bland frilansar och vikarier.
Men det finns riktiga go’bitar med frilansjobbet också. Att tjäna pengar på att få göra sitt intresse till exempel. Så upplevde många sitt jobb.
Gustav Bådagård och Oskar Hannler pratade med en frilans som reste runt och gjorde reportage om bland annat turism. Sin ledighet spenderade han där han råkade vara, på olika platser på jorden.
– När det berömda askmolnet satte stopp för flygtrafiken befann han sig på Bahamas och kunde i lugn och ro sätta sig ned och skriva och vänta ut kalabaliken. Sämre kan man ju ha det!
Isabella Iverus
