Ulla-Karin Karlsson
Ulla-Karin Karlson bor i Göteborg, är nygift och har två hundar, en katt och en guppy. Samt tre utflugna barn. Efter ett antal anställningar i landsortspressen bestämde hon sig för att frilansa kring 1998 – ofrivilligt från början men hon har blivit alltmer nöjd med sitt val.
Vilka jobbar du för? Främst ett antal tidskrifter. Till exempel Socialpolitik, Västsahara och BROfästet, som är Bröstcancerföreningarnas riksförbunds tidning och där jag är redaktör. Även Coompanion som ger ut en tidning i Göteborg med temat kooperativt företagande. De här har jag haft sen jag började frilansa och på så sätt har jag haft tur. Nackdelen är att de inte ger så mycket betalt, men eftersom tekniken gått framåt så mycket under de här åren går jobben mycket snabbare. I dag behöver jag till exempel inte ägna en massa tid åt att skanna bilder och det går mycket snabbare att få material från andra. Det gör att jag kunnat hanka mig fram, trots att ersättningarna inte blivit bättre.
Du har ett roligt namn på din firma, Tidningsform & Textfason. Tror du att namnet gett dig några jobb? Det sticker ut lite. När jag startade tänkte jag att det skulle vara ett namn som var lite högtravande och tog plats, att komma på något kort och snärtigt som är bra är svårt. Många minns namnet och det säger också vad jag gör.
Beskriv en dag som frilansare som du är nöjd med. En dag när all teknik fungerar! Det är stressigt när tekniken sackar. Eftersom jag också jobbar med formgivning måste jag uppdatera mig hela tiden.
När ångrar du att du blev frilansare? När flödet är ojämnt. När det vill sig illa har jag tre-fyra tidningar som ska göras parallellt. Man slutar inte jobba förrän det är klart. Ibland skulle det vara skönt att ha en arbetsplats som man bara kunde gå ifrån.
Finns det någon frilansfacklig fråga som du tycker är viktig? I början hade jag jättestor nytta av Journalistförbundets information för att sätta pris på jobben. Men jag tycker det förändrats, priserna har nästan sjunkit. En fråga är hur vi ska kunna livnära oss på det här i framtiden.
Vilka är de bästa och värsta arbetsgivarna? Jag tycker att de jag jobbar med är bra. De vet vad de kan kräva och vad de inte kan kräva. De värsta är amatörerna, de som inte vet vad som krävs för att göra ett jobb. Den nya tekniken gör att många tror att de klarar mer än de gör. Jag hade nyligen ett sådant exempel, en uppdragsgivare som skulle fixa en produktion själv men kom tillbaka efter en månad och bad mig göra det. Det kändes lite som revansch.
Hur ser framtiden för det här yrket? Både och. Det anställs ju färre och färre och på det sättet borde det inte bli sämre. Men man undrar lite över hur det ska gå med de tryckta medierna, det fria ordet och texters värde. Det känns lite oroväckande. Kommer man att tvingas jobba med sådant man inte kan stå för i framtiden?
Magnus Hagström
