Anna Larsdotter
Anna Larsdotter är 45 år och bor i Lund.
Jobbar: Jag sitter hemma i min källare i ett rum med bruna plastpaneler, en kristallkrona, högar av böcker och dammråttor. Jag trivs väldigt bra med att sitta ensam.
Semester eller semestervikarie: Jag jobbar ofta lite för mycket, så under mina tre år som frilans har det inte blivit någon semester, men i sommar ska jag vara ledig hela juli hade jag tänkt.
Fasta uppdrag: Min nisch är ju historia, jag skriver nästan bara reportage och artiklar om historia. Jag skriver återkommande för Populär Historia och Militär Historia och även en del för Allt om Historia, Modern psykologi och Sydsvenskan. Jag skriver alltså främst för de renodlade historie-tidningarna. Historia är ett långvarigt intresse och jag har också jobbat i många år på Populär Historia.
Dröm eller nödlösning att frilansa: Det var en dröm. Jag sade upp mig från ett fast jobb för att jag längtade efter friheten. Jag trivs jättebra med det. Jag gillar känslan av att ta ansvar för mitt eget liv.
Värsta och bästa uppdragsgivare: Vill inte nämna några namn, men min erfarenhet är att redaktörer som själva är frilans ofta inte är så engagerade, de bryr sig inte så mycket. De bästa är de som känner mig, som vet att jag kan leverera bra grejer, och ger mig fria händer.
Värst och bäst med att vara frilans: Det bästa är friheten att kunna styra sitt liv själv. Jag jobbar ju kanske mer nu, men jag kan styra mina tider. Träna mitt på dagen. Känslan av att bara kunna sätta sig i soffan med en hög spännande böcker när resten av familjen går till jobb och skola. Det värsta är att man alltid måste vara på topp. Man är aldrig bättre än sitt senaste jobb. Det kan också vara svårt att få betalt för den tid man lägger ner. Jag måste ju läsa väldigt mycket och göra en noggrann research, och det kan vara svårt att få betalt för all den tid jag lägger ner på förarbete.
Tjänar du på att vara frilans: Jag skulle inte säga att det har varit någon bra affär rent ekonomiskt. Jag jobbar mer och tjänar mindre. Men det är ändå värt det.
Sanna Lundell
