Börge Nilsson
Börge Nilsson är 50 år och bor en gård utanför Arvika med frun Annika Lindqvist – också frilansjournalist – och två av de fyra barnen som är 13, 16, 23 och 25 år.
Jobbar: Hemifrån men är medlem i Textra frilansredaktion. Trots att jag trivs i min visthusbod kan jag tänka mig att sitta ihop med andra frilansare för det blir lite ensamt ibland. Mina uppdragsgivare är bransch-, fackförbund- och organisationspress och jag jobbar så gott som bara för journalistiska medier. Just nu för ATL, Finansvärlden och Kollega.
Semester eller semestervikarie: Semester absolut! Senaste sommarvikariatet var DN som redigerare 1986. Sedan dess har jag varit ledig på sommaren i samma utsträckning som en anställd.
Fasta uppdrag: Inget fast uppdrag men återkommande till många uppdragsgivare. Jag föredrar att inte ha fasta uppdrag. På det här sättet kan jag vara mer fri.
Dröm eller nödlösning att frilansa: Absolut en dröm, det är något som jag har valt. För länge sedan hade jag fast jobb på en kvällstidning som redigerare. Det innebar hög lön och stor trygghet och jag hann dessutom med att vara på Värnpliktsnytt en sväng under den perioden. Men sedan valde jag mellan ett fast jobb på en fackförbundstidning eller att bli medlem i Redakta frilansgrupp i Linköping. Jag valde det senare. Så småningom flyttade jag tillbaka till Värmland och startade Textra frilansredaktion. Och där blev jag kvar. Under åren har jag haft många olika uppdrag. Bland annat som reporter, fotograf, författare och redaktör.
Värsta och bästa uppdragsgivare: De bästa är de som jag kan diskutera ofärdiga förslag och lösa idéer med och att det sedan mynnar ut i artiklar. Jag blir som en redaktionsmedlem, det gillar jag. De sämsta är de som ska snåla in absurdum. Sådant blir jag så trött på.
Värst och bäst med att vara frilans: Bäst är den totala friheten! Tack vare att jag var frilans kunde jag till exempel göra antal resor till Polen vid murens fall när jag behövde söka mina polska rötter. Sedan följde jag Polens utveckling under flera år. När jag fick småbarn igen höll jag mig hemma och sedan nischade jag in mig på baltländerna eftersom jag insåg att det skulle hända mycket där och för att det funkade att jobba så i kombination med familjelivet. När jag inte reser kan jag vara väldigt mycket förälder. Sedan 2001 har det blivit över 30 resor till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina. Jag läser in mig på ämnet, bokar in jobb och planerar resor i detalj med skrivdagar inlagda. Eftersom engelskan inte räcker som språk i den här delen av världen har jag lärt mig ryska. Det sämsta med frilanslivet är att man inte alltid ingår i ett sammanhang så att man kan bolla idéer och tankar under jobbets gång. Då saknar åtminstone jag kollegor att snacka jobbuppdrag med.
Isabella Iverus
