Ulrika Lorentzi
Ulrika Lorentzi, 42, bor med Elsa, 9, Agnes, 11, Konrad, 7, i Stockholm-Hägersten.
Jobbar för: LO-tidningens kultursida, Ordfront, Arena, Ottar, Bang (som jag en gång var redaktör för), skriver även för DN och Vårdfacket. Men mest gör jag rapporter och utredningar, mot organisationer och myndigheter. I år har jag haft myndigheten Vinnova och organisationen Operation 1325 som stora uppdragsgivare. Jag skrivit flera böcker, förra året gav jag ut ”Något bara kvinnor kan” på Atlas förlag.
Semester eller semestervikarie: Jag är ledig, när jag har mina barnveckor, och ibland när jag inte har barnen. Nästa år ska jag förmodligen jobba en del som jämställdhetskonsult – då vet jag att jag kan ta lite ledigt, eftersom jag kan ta betalt efter helt annan taxa.
Dröm eller nödlösning att frilansa: Det är väl en dröm, om det fungerar. Jag tycker om att skriva längre texter och gräva ner mig i saker. Men det är inte så roligt om folk inte betalar för att man gör det. Ibland får jag för mig att jag ska bli en riktig journalist, bara skriva i tidningar, men det går ju inte – jag förstår inte hur de tänkt att man ska försörja sig. Och de kommersiella tidningarna är inte mycket bättre än kulturtidskrifterna.
Värsta och bästa uppdragsgivare: Det värsta jag varit med om är en tidning som jag kontaktade med en ganska begränsad artikelidé, som de bad mig fylla på. Naturligtvis skickade jag en massa information, gjorde research och hittade mer forskning. Sen ville de ändå bara betala i nivå med den första artikelidén. Jag accepterade det, även om jag blev sur och frågade varför de ville ha all extra information. Efter några vändor till ville de inte ha artikeln alls: De inte trodde att det skulle bli bra nu när jag hade bråkat så mycket. Märkligt. Bästa uppdragsgivaren är min redaktör på LO-tidningen, han är vansinnigt uppmuntrande. Han tror att jag kan få ihop en bra artikel, även när jag låter förvirrad. Och han lägger ut roliga uppdrag. Annars är det bra om de svarar och är tydliga – med deadline, arvode, vilken sorts artiklar de vill ha. De ska veta lite om vad det innebär att få arvode i f-skatt. En del är ju direkt oförskämda när man kräver skäligt arvode.
Det sämsta med att frilansa: Osäkerheten, och att vi inte har trygghetssystemen som anställda har. Jag känner av det som förälder, men det kommer nog märkas ännu mer sen, när pensionen kommer.
Det bästa med att frilansa: Att kunna bestämma över sin egen tid. Visserligen styrs jag av uppdragen – men jag gillar att kunna välja att genomföra projekt jag gärna vill göra, även om det inte är så mycket betalt. Någon sorts frihet är det ju också – om du tycker att du har en hopplös uppdragsgivare, kan du alltid söka dig till någon annan i stället.
Ana Udovic
