Många böcker bygger på så kallade ”sanna historier”. Men eftertankens kranka blekhet visar att det är farligt att förlita sig på bara den ena sidans version. Böckerna har ofta inte den sanningshalt de påstår. Och frilansjournalister hjälper omedvetet till att sprida falska budskap.
Höst och ny skörd av böcker. Förlagen har just presenterat sina nya alster och många journalister har redan, eller kommer att, intervjua författarna i olika sammanhang. Men kan man lita på att böcker som berättar den sanna historien alltid är sanna?
Nej, uppenbarligen inte. Det visar historien från förra året med journalisten och författaren Lisa Marklund som skapade en het debatt i media. Efter att boken ”Sanningen om Gömda” (Blue Publishing), av frilansaren Monica Antonsson, gått i huvudpersonen Mias fotspår var den ”sanna historien” plötsligt inte alls sann längre.
Och flera böcker går samma öde till mötes. De mest omtalade handlar om familjetragedier och har blivit bestsellers. Michael Alonzos ”Ge aldrig upp” (Frank) är en. Den handlar om en pappa som blir fråntagen sin son och om kampen för att få honom åter. Men många röster har höjts om innehållet även här. I boken utmålas mamman som en kidnappare.
– Det är inte alls sant, säger en källa som vill vara anonym. Hon ville bara inte ha gemensam vårdnad om ett ammande spädbarn.
”Annars bidrar vi själva till att media berättar falska historier”
För frilansare gäller det att vara vaksam med uppdrag som bygger på liknande historier. Ofta får både författarna och ”offren” stor plats i media utan att någon har kollat bakgrundsfakta. Alla utgår från att materialet håller.
– Det är oerhört jobbigt att bli utmålad för någonting som man inte är. Folk som känner mitt ex tror ju att jag har varit sådan här och jag har inte tillgång till medierna på samma vis för att berätta min historia, säger en utpekad familjemedlem som läst om sin egen historia i förvrängd form, i en nyutkommen roman.
En bok som nu är satt under lupp är ”Den tusende gången” (Frank förlag) som handlar om en incestutsatt kvinna. Boken blev oerhört populär och ”Den tusende gången” sålde i 30 000 ex. Även uppföljaren ”Ulrikas sista strid” sålde bra och ”Ulrika” intervjuades i många magasin och tv-soffor.
Nu hävdar frilansjournalisten Annica Frisk att historien bakom ”Den tusende gången” med största sannolikhet är påhittad trots att pappan dömts i två instanser. En ”motberättelse”, där man får höra pappans version, är under produktion och pappan sägs även jobba på en resningsansökan för att bli friad från misstankarna om att ha förgripit sig på sitt eget barn. Detta trots att han redan har suttit av sitt straff.
Hur påverkar detta frilansjournalister?
Det gäller att se upp med utlagda uppdrag av den här typen och få tillräckligt med tid, så att man faktiskt hinner kolla fakta. Även när man ska skriva ”den personliga historien”. Annars bidrar vi själva till att media berättar falska historier.
På Forum bokförlag (dit Frank hör) säger man så här om de ”sanna historierna”:
– När vi bestämde oss för att ge ut boken ”Den tusende gången” låg de två domarna till grund. Det var dem vi lutade oss mot och då måste historien få fritt spelrum.
Isabella Iverus
